Jetlag eller inte, men inatt vaknade jag pigg som en spigg och skrev intensivt i flera timmar på ett nytt projekt.
Textade ihop ganska mycket, men eftersom romanskrivning mer än någonting annat är konsten att stryka ned och välja bort redigerade jag ihjäl nästan alltihop.

De här två etableringarna av två av varandra oberoende bifigurer till exempel, hamnade i papperskorgen efter lite bearbetning.
Bjuder på dem nedan ändå, för jag tycker att de är ganska roliga.

——————

-Det finns två saker man måste hålla sig till i den här världen, säger han och krafsar sig i ögonen som om de innehöll kaliforniskt guld snarare än vaga löften till ängsliga överklasstjejer och deras morsor, betonar ”den här världen” som om han är lika medveten som jag om att hans värld är en helt annan än min.
-Vaddå?

Jag levererar följdfrågan för att han förväntar sig det, för att alla hans uttalanden av den där typen kräver det, för att bevara hans självbild, och jag försöker låta bli att le.
Han svarar som en skådis som värker ur sig en väl inövad replik.
-Vid de tillfällen man rör sig utanför lagen måste man vara ärlig.
Sedan är han tyst länge och placerar sina Raybans på näsan noggrant som om han vore en åldrad skolfröken och solglasögonen en pincenett.

Jag räknar tyst till sju innan jag frågar.
-Och det andra?
-Kamma alltid sidbena innan du går till banken.

——————–

Han placerar en hand som är obetydligt mindre än en stekpanna på det alldeles för smala armstödet mellan oss, och fyra minuter senare har han förstört hela min förmiddag med sitt tomma, vana snack.
Han är en man av den där typen som gärna tilldelar någon annan en åsikt, och sedan ägnar all tid som krävs åt att basha
, förlöjliga och tillintetgöra den åsikten, och personen som han anser står bakom den, utan att ge utrymme med minsta andningspaus för en vettigare input.
Och han slutar inte när de fyra minuterna som räcker för att jag ska tröttna fullständigt har gått, utan fortsätter för döva, pissirriterade öron en hel
flight till Luleå, landar ett belåtet flin i hela ansiktet någonstans i höjd med Gävle när han konstaterar att mina ”argument måste vara slut”.
”Visst” säger jag och krånglar min kropp så nära flygplanets flottigt smutsiga fönsterruta som möjligt.
Tänker att jag är trött.
Så förbannat trött.