Det händer att människor i min yttre bekantskapskrets förfasar sig över att jag ”har nya kläder NU IGEN” eller ställer oförskämda frågor om priset jag betalade för en särskild handväska, som om de hade med min (mycket välskötta) privatekonomi att göra, och när jag undviker att svara men känner deras fördömande tänker jag på ett citat ur serien Make it or break it som jag tyckte väldigt mycket om.

Karaktären Emily Kmetko, en lite mesig underdog bland andra mycket ballare atleter, peppar sig själv med orden ”I am a winner, I work hard, I deserve”, och gör det till sina ledord i kampen om en plats i OS-truppen.


Jag har också tagit de orden till mig, numera.

Tänker att jag förtjänar det jag vill ha (inom rimliga gränser efter att räkningarna är betalda och sparkontot har fått viss procent av månadens inkomster) eftersom jag alltid gör mitt bästa i alla situationer jag är involverad i.

Är ju ingen lat slacker som lojt går på halvfart genom arbetslivet, struntar i omvärlden och mest tänker på mig själv, utan tvärtom en fighter, en person som håller sig på tårna och gör vad jag kan för att allt ska bli och vara så bra som möjligt.
En sådan person ska inte förneka sig själv något i något slags missriktat hämmande av sina egna behov, ens om det som man vill ha kan framstå som onödig extravagans i utomståendes ögon.
”I DESERVE.”

Därför fick jag ett Filippa K-armband av mig själv nyligen, och bryr mig inte om att jag hade kunnat komma över en billig kopia för en bråkdel av priset.


Har nämligen gjort mig förtjänt av det medelst många energiska insatser på sista tiden, och dessutom förstår jag inte vad alla snörpkäftar som inte unnar sig lyxiga prylar ibland gör av sina inkomster.

Jag menar, de allra flesta som har ett riktigt jobb med fast månadslön, och som inte är helt bakom flötet vad gäller logisk planering av sitt liv och sina resurser får lite pengar över då och då (inte om man har barn som man prioriterar tid med, kanske, men det är ju en annan femma), drar eventuellt till och med in en liten övertidsslant eller lite extra-ob runt storhelgerna, och vad göra av det om man anser sig nödgad att bli en sådan som piper om hur dyra andra arbetares prylar är hela tiden?

Röker de förskräckta så många cigaretter, dricker så mycket vin, har så krångliga hästar, kör så oekonomiska bilar, att de aldrig kan få känna nöjet av en välsittande designerklänning eller en spontan weekendresa, och därmed inte unna någon annan det heller?

Eller sparar de så in i helsike? Låter aktieportföljen växa med långt fler tusenlappar än jag varje månad, och smider planer långt större än ”trygghet om något skulle hända”? Har kanske många miljarder de vill hålla på tills det är dags att gå i pension och börja äta kattmat för att kunna spara och snåla ännu mer?

Pengar är precis som tid en fråga om prioriteringar, och pengar är tråkigt för dem som inte har turen att ha ett jobb och för ointelligenta som inte kan hantera en personlig budget, men kul för oss arbetare som har både tillräcklig kraft att dra in dem och tillräcklig fantasi för att spendera dem, förvalta dem i sådant som har ett värde för oss, skänker oss glädje och avkoppling.

Vi ska inte känna skam eller skuld när vi gör något kul för lönen vi har jobbat hårt för, inte bry oss om när någon med dålig hyfs ifrågasätter vårt konsumtionsmönster.

We work hard, we are winners, we deserve!


(Min favvokaraktär i Make it or break it var förresten Payson, ”powergymnasten” med integritet, och jag är genuint avundsjuk på hennes kompis Laurens självförtroende.)