En polare jag inte hade sett på ett tag sträckte spontant ut handen och rörde vid mitt hår.

-Jag trodde inte det innan du klippte dig, men du kan verkligen bära upp kort hår!

Jag brast i skratt och kommenterade att det var väldigt nära en sådan där grej som klassens mest ouppfostrade tjejer på högstadiet sa, de som av någon anledning alltid bildade en liten grupp som de trodde att andra beundrade och såg upp till, inte alls avskydde och föraktade.

-Nästa gång säger du väl ”asså inte för att va taskig, men du ser väldigt tjock ut i den där klänningen”.

-Ditt hår ser tjockt ut. Så jävla tjockt.

-Inte fett va?

-Fett snyggt!

Och jag, som är vuxen och bryr mig långt mindre om vad någon säger om mitt utseende än när jag befann mig i de känsliga tonåren, skakade lite på huvudet och kände mig nöjd.

Anser att det är en kvinnas personlighet som avgör vad man ”kan bära upp” och inte.

En del (våpiga) kvinnor utan skärpa måste ha ett långt hår att svepa runt med, flyta ut i och ta fokus från sin blick och sitt minspel med, andra inte.

Och jag vet ett fåtal människor som kan vara klädda precis hur fan som helst, sweats eller pyjamas, vara rufsiga och svettiga, utan smink och minsta förmildrande filter, ändå ser ut som a million bucks. Det är något som kommer inifrån, hos sådana typer. Ett avundsvärt självförtroende, en värdighet i varje rörelse, och om det är något utseenderelaterat jag eftersträvar långt mer än rakare hållning och skarpare käklinje är det just det. (Och möjligen lite kortare hår, igen.)