-I’m a mover you know, sa en ny kompis när vi beskrev våra respektive vänkretsar för varandra.

Med det menade hon att hon har hållit sig till tillfälliga konstellationer, på tidigare arbetsplatser eller i andra sammanhang, och aldrig haft några vänner under en längre tid.

Det slog mig då att jag är lite likadan, med några viktiga undantag.

Jag har också ”movat”, eller liksom gästspelat i diverse gäng under korta perioder, men är väldigt försiktig med vem jag släpper in i mitt liv på riktigt.

Om jag gör ”the front porch test” ur HIMYM (när man tänker över vilka man vill softa med på sin veranda i pensionsåldern) räknar jag med en kompis som jag har känt sedan jag var nitton, en som jag har känt sedan jag var tjugotre, en jag har känt sedan jag var tjugosex och en som jag har känt sedan jag var tjugosju.

Jag har en sambo, ett flertal arbetskamrater som jag verkligen gillar, en grupp kulturflummare jag talar med ibland och en ganska stor familj, men i övrigt inga mängder av vänner och bekanta.

-Kvalitet framför kvantitet, förklarade jag för min nya kompis, och gav mig sedan in i ett resonemang om varför jag lättare skaffar mig vänner bland män än i grupper av kvinnor.

-Jag har nog alltid varit lite killig, I guess… Och hysteriska kvinns kan irritera ihjäl mig med sina intriger, uppmärksamhetsutspel och sådant. Jag hatar när folk kommunicerar dåligt, eller är clingy och needy, liksom kräver en massa och typ kväver en.

-Space är viktigt, kommenterade min nya kompis.

Jag tror att vi kommer att trivas med varandra. I alla fall ett tag.