Jag har en tendens att katastroftänka, går ofta och spelar upp hemska scener för mitt inre och inbillar mig att det allra värsta av ond bråd död inte bara kan utan till och med ska inträffa precis när som helst.

Det är naturligtvis tråkigt att leva på det sättet, i ständig beredskap för stora tragedier, och jag försöker att komma till rätta med det genom att tänka på hur många bra och roliga saker som händer i förhållande till hur många dåliga, och till och med gå på yoga och djupandas.

Att läsa hjälper väldigt ofta, och nyligen hittade jag det här citatet i en av Bengt Bratts böcker.

Det är klart att det vore jobbigt, liksom, men vem vet vad som händer och när?