I en tid full av hetstränande kvinnor och män (de sistnämnda är nästan ännu värre) i svettiga tights som visar hela stjärtskåran för förbipasserande på stadens gator och torg är jag högst sporadisk med mitt idrottande.

Däremot har jag börjat springa regelbundet.
Då menar jag inte i kroppsstrumpetrikåer, som alla de där självutnämnda löparguruerna som pressar sina tidigare helt otränade kärlsystem till en stressrelaterad hjärtinfarkt för att de så himla gärna vill posta en selfie från ett halvdant genomfört asfaltsmarathon (oj vilken otur att du har problem med knäna, verkligen) på fejan och skryta om ”Vårruset med tjejerna”, utan på riktigt.

När jag är på väg någonstans, särskilt kvällstid, fäster jag handväskan i ena armvecket, rätar på ryggen och börjar Forrest Gump-springa.

Det är störtskönt!

Jag har ett bra löpsteg och mjuka Nike Shox, andas djupt ner i magen och maxar volymen på Rebel Rouser eller Runaway i lurarna.

Jag känner mig faktiskt piggare och gladare sedan jag började göra det här, och mindre mörkrädd.

Störs inte nämnvärt av att framstå som en byfåne heller.
Jag menar när man ändå är en är det väl inget att hymla med.

(Och Marshall skäms inte heller!)