På bilden: nyligt lasersnittad och omplåstrad flygvärdinna på väg till jobbet anno 2014.

För lite mer än fem år sedan lät jag lasra (funkar det som verb?) bort ett födelsemärke i ansiktet eftersom det hade börjat växa på ett oroväckande sätt.
Ett litet ärr blev kvar, och till min stora fasa (eftersom jag är mycket utseendemedveten för att inte säga pedantisk med mina looks) började tre mörka hårstrån, av en kraftig karaktär jag är helt obekant med, växa från ärret.
Med stigande panik har jag pincettat bort dem mer eller mindre varje dag (de är otroligt snabbväxande) sedan dess, och till sist gett upp hoppet om att lyckas döda hårsäckarna manuellt, bokat tid på en klinik som bränner sönder dem med en annan sorts laser än den som tog bort det ursprungliga födelsemärket.
Det krävs 5-6 behandlingstillfällen som kostar strax under två tusen kronor per gång, och jag förstår att jag är otroligt ytlig och självupptagen som kan hänga upp mig så till den milda grad på tre hårstrån, när det finns världssvält och klimathot och Stockholms hemlösa och allt möjligt att tänka på i stället, men jag förlåter mig själv.
Ser fram emot att bli av med något som verkligen kan ge mig obehagskänslor inför min egen kropp, och tänker mig att ärret förmodligen kommer att få bättre förutsättningar att blekna bort och försvinna när jag inte petar på det med en vass pincett hela tiden.