Kom i samtal om det här med en favorit bland kollegor.
Hen sa att hens mamma som var sjuksköterska alltid brukade ge rådet ”vänta tre dagar” i dylika situationer, och det ska jag verkligen anstränga mig för att komma ihåg, tänka aktivt på när pulsen går upp och jag är övertygad om att jag har allt möjligt från denguefeber till tuberkulos rusande i kroppen.
”Men jag har inte alltid varit sådan här” försökte jag urskulda min ynklighet (som jag dock är helt öppen med och ofta själv kan se komiken i).
För det har jag inte.
Hypokondrin har kommit in i mitt liv som ett helt nytt inslag sedan 2014, och gjort sig kompis med den sedan tidigare kända bacillmedvetenheten (jag kallar den så, eftersom ordet bacillskräck antyder att det rör sig om något irrationellt snarare än intelligent och självbevarande), efter att en njursten upptäcktes när jag pallrade mig till akuten en natt med smärta i ena sidan.
Med hjälp av röntgen konstaterade läkare att njurstenen inte kunde passera ut på egen hand, utan behövde opereras bort med ett enkelt ingrepp.
Det var in deed ett mycket enkelt ingrepp, och jag som aldrig hade varit sövd tidigare njöt stort av smärtlindringen jag försågs med vid uppvaknandet.
Jag återhämtade mig snabbt, mådde fint och var tillbaka på jobbet när jag plötsligt fick ett brev i brevlådan som innehöll några korta formella rader från En Expert som kirurgen som hade utfört det mycket enkla ingreppet hade konsulterat eftersom ”man hade sett någonting” i närkontakten med insidan av min ena njure.
Experten kallade mig med anledning av detta till en ”rutinkontroll” med världens bästa och mest moderna superröntgen.
Jag bytte skift med en kollega och gick dit med den avfärdande tanken om att sjukvården är så tryggt nojig och dubbelkollar allt, till och med i onödan.
Väl där utförde två mycket allvarliga läkare röntgen medan en sjuksköterska klappade ovansidan av min hand, och jag var mest förvånad över deras tunga sinnesstämning, som strax senare fick sin förklaring när den ena läkaren sa att hen ”tyvärr inte kunde säga att allt såg bra ut” och försiktigt närmade sig orden ”elakartad tumör”.
De tre experterna i folks frisk- och sjuk-business undrade sedan om jag ville ringa någon anhörig för att inte behöva ”vara ensam med det här”, och jag svarade min vana trogen ”nej det är lugnt, jag klarar mig själv”.
Jag ställde några frågor om närmaste framtiden som jag fick svar på, och sedan gick jag hem med en känsla av förvirring och samtidig klarhet som jag aldrig tidigare hade upplevt.
Jag fattade där och då några snabba, viktiga beslut som jag har haft stor glädje av senare och gick vidare i livet med allt vad det plötsligt innebar.
En skyndsam operation förbereddes och utfördes, jag vaknade och mådde fysiskt helt okej, levde sedan under några veckors tid i en slags dvala, inom en välarbetat isolerad bubbla, i väntan på svar om hur aggressiv den ”upptäckta cancern” var.
Strax senare konstaterades något som finns beskrivet i screenshotade journalanteckningen nedan.



Ergo: JAG HADE ALDRIG CANCER.

Jag hade en helt ofarlig liten knuta av något slag i trakten av ena njuren, och en sådan har aldrig haft ihjäl någon även om den såg ut som döden vid sin första kontakt med läkarvetenskapen.
Men post detta har jag, trots att jag varit mindre nervös än tidigare för en hel massa saker relaterade till livet i stort, blivit en FULLSTÄNDIGT JÄVLA HYSTERISK hypokondriker som ständigt går och väntar på att den stora farsoten ska slå till och ut mig fullständigt.
Jobbigt, är det.
Och därför uppskattar jag verkligen att få tala om tredagarsregler med kloka kollegor.
Det är förresten i sådana där tider, beskrivna ovan, som agnarna skiljs från vetet bland kamrater och bekanta, utöver att man får en riktig aha-upplevelse gällande hur fantastisk vården är i Sverige för dem som är sjuka på riktigt.
Jag är så enormt tacksam för alla tålmodiga, kunniga och självuppoffrande sjuksköterskor, vårdbiträden och läkare jag träffade under min period som ”njursjuk”.
Kommer aldrig att glömma de kvinnor, för det var mest kvinnor, i alla åldrar som daltade med mig när jag var som mest besvärlig och ynklig under en gul landstingsfilt, och är evigt tacksam för den där gången när en utarbetad läkare kom in i mitt rum efter att ha gått av sitt skift bara för att fråga ”om allt känns okej och så”.
Jag vet vad svensk sjukvård går för, efter den där sejouren, och om ni frågar mig kan vi inte höja vårdpersonalens löner tillräckligt.
(Det är inte bara morfinminnena som talar i den frågan heller, för vid ett tillfälle under den här perioden när jag var i kontakt med företagshälsovården på mitt dåvarande jobb blev jag så förbannad på en inkompetent och sensationslysten sjuksköterska som betedde sig så ohyggligt illa att jag fortfarande bär vissa agg mot henne som person, och som i egenskap av den enda ur sin yrkeskategori som någonsin har varit dum i huvudet mot mig lärde mig något viktigt om hur man inte ska missköta ett ansvar.)
Jag vill alltid tro att det finns en mening med allt som sker, och även om hela grejen med hypokondrin är en allmänt trist bieffekt är jag övertygad om att min falskt-alarm-cancerupplevelse gav mig något av styrka, och framför allt en insikt i min egen förmåga att mentalt stå pall, klara kriser och behålla lugnet när det verkligen gäller.
I ljuset av det förlåter jag mig själv för att jag överdramatiserar minsta förkylning och inbillar mig att träningsvärk i bröstmusklerna är en annalkande hjärtinfarkt.
Det är okej.
I tre dagar, minst.


Ärren för något år sedan, när de fortfarande syntes.