Den mest intressanta ”realityshow” jag har sett under de senaste åren är SVT-produktionen Min mage och jag från 2018.
Det är en billig, närgången produktion som följer några gravida kvinnor som selfiefilmar sig själva under graviditetens två sista tredjedelar.

En av kvinnorna var jätterolig att följa, eftersom hon var fullständigt normal och hade sinne för humor, bjöd mycket på sig själv. Dessutom var hon den enda i sammanhanget som framstod som rimligt intelligent och tillräckligt handlingskraftig för att vara lämpad som förälder, och jag gillade att följa henne i hennes arbete som frisör. (Följer henne faktiskt fortfarande på Instagram, trots att jag tycker att det är väl mycket bebiskladd just nu.)

De andra kvinnorna älskade jag att hata.
Jag blev genuint irriterad när jag såg och hörde dem, och deras barnsliga självupptagenhet och gnäll skrämde mig ofta.

En av kvinnorna verkade på riktigt instabil, helt uppåt väggarna megalomanisk och självgod. Hon ansåg att hon borde bli sjukskriven på heltid inte för att hon var sjuk, utan för att hon ville vara ledig och ”förbereda sig inför knodden”, firade med stora glädjesprång när hon ”äntligen” hade lyckats övertala en läkare att se till så att hon fick sjukpenning, trots att hon av allt att döma var minst lika arbetsför som alla andra. (Jag vet få kvinnor som hoppar jämfota under tredje trimestern, orkar gå till frisören och färga håret lila under flera timmar men inte pallar en arbetsdag.)
Den kvinnan tycktes också ha glömt att det skulle komma ett barn i slutet av graviditeten, fokuserade mest på vilken underbar gravid kvinna, vilken ”cool mamma” hon var, ägnade mycket tid åt att samla ihop det ”team” som hon ansåg skulle supporta henne eftersom hon hade valt att skaffa barn som ensamstående.

En annan, troligen mycket obildad, kvinna hade hängt upp sig på uttrycket ”evidensbaserad forskning” och upprepade det heeela tiden när hon obsessade över sin kommande förlossning och spred ”fakta” som hon googlat fram, förmodligen hittat i familjelivstrådar. Vid ett tillfälle sa hon, rakt in i kameran, att det är viktigt att alla får bra hjälp av vården ”men extra viktigt att JAG får bra hjälp”.

En tredje gravid kvinna var i 25-30-årsåldern men hade inget eget boende och inget fast jobb, bodde hemma hos sina föräldrar och tillbringade större delen av sin kameratid liggande i en soffa eller bistert mumlande egocentrerat gnäll ned i en jackkrage, medan det långsamt (eventuellt) gick upp för henne vad det innebär att skaffa barn.

Jag poppade popcorn och sträckkollade den där serien på SVT Play, fnissade och förfasade mig.

Och det höjer verkligen mitt självförtroende ibland, när jag känner mig lite ur form och hängig, inte vill förfalla till någon som gnäller över något så naturligt som de naturliga symptomen av en hälsosam graviditet, att tänka på att jag i alla fall inte är ett sådant där spånigt våp.
Jag är redo att bli förälder, eftersom jag är införstådd med ansvaret och länge har levt ett vuxenliv med allt vad det innebär.
Och under graviditeten har jag gått till jobbet trots akut spyfärdighet, inte låtit någon annan än min man veta hur tungt det har varit ibland (är fortfarande när jag känner stanken av hundavföring under min joggingtur, eller plötsligt, från en sekund till en annan, medan jag står och pratar inför en stor grupp människor eller bara befinner mig i det offentliga rummet, inser att jag måste dricka iskallt vatten eller kräkas, NU THIS VERY MOMENT).
Jag har inte ryckts med i det kollektiva psykbryt som den spridda Coronaskräcken innebär, kommer aldrig att sjukskriva mig om jag inte är bevisligen sjuk, och inte skämma ut mig genom att hävda inför vårdpersonal att ”jag är extra viktig”.
Nej, tack.

Gravida kvinnor har faktiskt överlevt i alla tider, i de allra flesta fall både graviditeten och förlossningen, och nu när den allra värsta missfallsskräcken har vikt hädan är jag full av förtröstan.

Den där realityshowen var verkligen till stor gagn för mig.

”Jag är bra på att vara gravid, inte i närheten av lika gnällig och ynklig som VISSA SOMLIGA andra” tänker jag, och googlar efter den bästa bärselen (Babybjörn va? Eller Ergobaby?) utan att gaffla om genusperspektivet på fenomenet havandeskapsförgiftning (som jag dock är rysligt rädd för, det verkar obehagligt) eller hur stor risken för akut kejsarsnitt är ”enligt evidensbaserad forskning”.

Och jag antar att det grundar sig i att jag alltid har haft gravida kvinnor omkring mig, av den alldeles normala typen.
Systrar, släktingar och kompisar har alla under en tid i livet gått upp i vikt, mått illa, vredgats av taktlösa kommentarer, blivit förtjusta i särskilda sorters mat, fött barn och gått vidare, utan att riva upp himmel och jord.
Folk som ”kräver kejsarsnitt” och ”har förlossningsskräck”, ”behöver stöd för att klara den stora livsstilsförändringen” visste jag inte ens att det fanns förrän jag såg dem på teve, och jag föraktar dem ganska exakt lika mycket som jag föraktar de omogna bimbodollsen i Viafrees Unga mammor (som jag faktiskt har avstått helt den här säsongen för att inte riskera förhöjt blodtryck).
Men jag uppskattar att de finns.
Verkligen.
De är något för mig att hålla mig i när jag behöver höja mig själv trots allmän glåmighet och den nya vanan att sova middag ett par timmar varje dag.

I’m doing good, i en direkt jämförelse liksom…