Jag läste en fantastisk artikel i Business Insider idag som jag gärna vill dela med er.

I allmänhet tycker jag att människor har alldeles för lite respekt för det som ibland kallas okvalificerade jobb, men som jag med arbetarklassbakgrund benämner ”vanliga jobb”. (”Ovanliga jobb” är i mina ögon hittepåtitlar som döljer arbetsuppgifter av praktikanttyp i bakvattnet till någon hysterisk entreprenör, eller osäkra kulturuppdrag utan grundlön.)

Det är de vanliga jobben, som receptionist, brevbärare, servitris eller kassörska, som både kräver och utvecklar den riktiga jobbhjärnan med dess moral, sociala kompetens och uthållighet.

Vem som helst med rätt efternamn och ett par kvällskurser i röven kan glida in som business executive manager på ett stort företag och vända lite papper i väntan på att ha förvärvat tillräcklig vana för att faktiskt uträtta någonting, men av en lokalvårdare, barnskötare eller telefonförsäljare krävs att man levererar och fullföljer sina uppgifter från dag ett.

När jag pluggade på universitetet (Media och Kommunikationsvetenskap de första två åren, sedan bland annat historia, politisk filosofi, ledarskap, en massa kulturflum och en handelsjuridisk översiktskurs under ytterligare åtta terminer) hade jag ett flertal jobb vid sidan av, både som kassapersonal i en leksaksbutik, lärarvikarie och textbearbetare, i perioder uppdrag som projektledare inom PR.

Det var inte glitter och glamour på något av de jobben, vill jag lova, men de lärde mig en hel del om andra människor och om hur världen ser ut, så att säga underifrån.

Jag hade två klasskompisar under en tid, två ljushyllta gossar i duffel som hade gått på JMK och aldrig missade ett tillfälle att pika mig för att jag vid tillfället drev en nyhetsblogg på vad som då var en startupbusiness till nyhetssajt med ofrivilliga tabloidkomplex, men samtidigt gärna sällade sig till mig för råd och inputs när det drog ihop sig till hemtentor och inlämningsuppgifter.

Båda var aktiva i Centerpartiet och arbetslösa, bodde i förstahandshyresrätter i innerstaden som deras föräldrar hade fixat, och när det stod klart för dem att jag levde och verkade i en bostadsrätt vid Fridhemsplan (det var inget glitter och ingen glamour över de tjugofyra kvadratmeterna heller, men grannarna var trevliga) tappade de bokstavligen hakan och frågade hånfullt om mina föräldrar möjligen var Ica-handlare i den lantliga avkrok jag kom ifrån.

Jag förklarade då ganska ilsket hela grejen med att doubleshifta ihop en kontantinsats på den typ av jobb de föraktade och bli betrodd med ett banklån, och vill minnas att jag också lekte med tanken på att förklara Foucaults läror alldeles åt helvete fel inför den stundande uppsatsen.

”Sådana jobb kanske inte är att föredra om man vill ha en seriös karriär någon gång i framtiden, men visst, good for you”, sa den ena kälkborgaren då, och de orden, tillsammans med hans min i det ögonblicket, har varit en drivkraft för mig sedan dess.

Känslan jag hade då, av övertag i arbetsmoral och tålamod, har jag burit med mig och försökt lyfta fram under tunga arbetsskift som flygvärdinna (ett ansvarsfullt yrke som många tyvärr förväxlar med ett genomgångsjobb och bemöter med ett ”men hur länge ska du göra det” eller rent av skrattar åt, söker med en axelryckning och avfärdar med ett ”jamen det låter kul, men något sådant vill man ju inte fastna i hela livet”), när jag har avsatt 20% av mina inkomster varje månad för att någon gång i livet tjacka vad som i majoriteten av mina kretsar benämns lyxkåk, och inte minst varje gång jag har träffat en sådan där kavajklädd sprätt utan arbetslivserfarenhet som talar om nätverkande och strategiska val för framtiden som om de hade en jävla aning.

Jag anser att det bästa man kan göra för sin framtid, i alla skeden av livet, är att jobba hårt så in i helvete på den plats det finns möjlighet, och därifrån skaffa sig bästa möjligheter att ta sig vidare till något nytt om och när man vill.

Och har man inte farsor eller svärföräldrar (gissa var de båda blonda klassisarna jobbar idag!) som kan ordna ett skrivbord och en titel oavsett ens innestående kompetens, och är man inte intresserad av tillfälliga kontrakt och engångsarvoden, är just de så kallade okvalificerade, alldeles vanliga jobben, ett väldigt bra val.

Där finns glädje att hämta i nya lärdomar, upptäckten av nya talanger och intresseområden, kollegor som kan bli vänner, fast månadslön att investera i det man drömmer om, en vardag och en tillhörighet, möjligheten att utvecklas och avancera.

Allt handlar om att man börjar där man står och gör det bästa av vad man har, inte surar ihop med hängande armar inför det lika osanna som ofta påstådda faktumet att ”det inte spelar någon roll vad man gör” eller blir en gnällig slacker som bara beklagar sig över hur tungt man har det.

ALLA har det tungt på sina jobb, i alla fall de som jobbar på riktiga, vanliga jobb och är någonting, inte bara sitter av en tredjedel av sitt liv på en slumpmässigt vald arbetsplats, och de som pallar mest, orkar ha rätt attityd och lära sig nya saker, ta egna initiativ, är dem som det går bäst för.

Tänk på det, alla i yngre ålder som jobbar på hamburgerrestaurang (det skulle jag ALDRIG klara, oavsett antal universitetspoäng), är underbetalda nannys eller kränger försäkringar över telefon, städar hotell eller plockar disk på caféer.
Ni är viktiga, oumbärliga i er roll, och det finns en anledning till att ni och inte någon av de andra som sökte ert jobb när det utlystes fick det.

Var stolta över era jobb, och gneta på.
Sätt upp mål och nå dem, och tappa inte tron på er själva för att någon flinande tjockis från Djursholm ifrågasätter era karriärval.

Läs artikeln om Karen Kaplan, och om ni blir obekväma bland snobbar som frågar var ni jobbar någon gång, gör en Barney Stinson.