Jag tror att min stora fascination för dokumentärfilm, för människors berättelser som senare ledde mig in på journalistbanan, vaknade i mitt barndomshem, när hela familjen såg de första delarna av Barnen från Jordbro som sändes i SVT.

(Vi var fördelade enligt följande i småstadsvillans vardagsrum: två föräldrar och ett syskon plus morsans stick- eller sömnadsprojekt i de två sofforna, tre andra syskon uthällda tämligen jämnt fördelade i en fåtölj respektive på bästa platsen, den man kivades om, utsträckt under bordet.)

Vi följde de svartvita barnen med sina daterade Stockholmsdialekter, deras propra och informativa föräldrar som artigt och tydligt svarade på Rainer Gottliebs frågor med en korrekthet som visade att de som tidstypisk arbetarklass var vana vid auktoriteter, ordning och reda, trygga liv med sin oklanderliga skötsamhet som insats.

Sedan följde filmer i färg.
Tonåringar med yviga luggar och tighta jeans fnissade generat inför frågor om vad de ville bli i vuxenlivet.

Och när jag fick se samma människor som vuxna, filmade i radhus, med bebisar på armen, på sina arbetsplatser och i idrottssammanhang, kunde jag lätt känna igen dragen av de sexåringar som härjat runt på skolgårdens asfalt i varierande roller.

Jag såg den senaste delen, Långt från Jordbro, nyligen, och kunde tydligt se mönstret av hur släkter följa släktens gång.

Den omfattande dokumentationen av ”vanliga liv” i Sverige fascinerar mig, fyller mig med glädje över hur bra det kan gå för människor som bryr sig om varandra, tar hand om sina familjer och vänner, tar sitt uppdrag som människor på allvar.

Det finns några stökiga bråkmakare i varje klass, men med samhällets hjälp kan de rätta upp sig, bli hyggliga människor, en del av det stora pussel en stad, ett land, hela världen är.

Jag tyckte så mycket om att se hur Petra, den söta flickan med sitt ödmjuka sätt, nedpassat i generationer ända från Västerbotten, i sista delen från 2014 hade (för)blivit en stabil kvinna med kraft i varje handling, fått två söner som också förstod att uppskatta värdet av gemenskap.
Hon rycktes aldrig med i skoltidens bråk och tjafs, höll sig utanför, höll sin fred, och förde den beundransvärda egenskapen vidare ytterligare en generation.

Men jag vill veta hur det gick för några av de tidigare mest skildrade personligheterna.
Rebellen Camilla, och den filosofiskt lagda Slobodan, hur ser filmen om deras liv ut idag?
Vad hände med den arga unga mannen, vars namn jag tyvärr inte minns, som tog en omväg in i vuxenlivet via fängelset?

Jag googlade lite, men Jordbrobarnen tycks förvånansvärt lite omskrivna.

Men filmerna är ett mästerverk, som alla borde se för att fördjupa sin insikt i hur förhållandevis små omständigheter och detaljer i en människas ursprungstillvaro, uppväxtmiljö, kan styra inte bara den enskilda personens liv under en mycket lång tid framöver, utan också ha stor betydelse för hur många andra människors liv kommer att gestalta sig.

Jag har lokaliserat samtliga delar i serien på Folketsbio.se, och vid tillfälle ska jag bingewatcha allihop, igen, som jag gjorde en ganska dyster vinterhelg 2009.