Jag har en headcold, som det heter. Och det, i sin tur, retar gallfeber på mig eftersom jag så sällan är sjuk att det är näst intill aldrig, och jag därmed ser det som ett nederlag gränsande till en personlig förolämpning.

Det ska väldigt mycket till för att jag ska vara hemma från jobbet. Gränsen går först vid kräkningar eller så där, sådant som kan smitta och förstöra hela livet för någon under en tid, och därför är det Ipren och tålamod som är min bästa vän just nu, när jag med mycket stor självupptagenhet snörvlar mig genom mina arbetsuppgifter, tuggar i mig några extra vitamintabletter och låter alla i min omgivning veta att jag är sjuuuuk, att jag kräver deras djupaste sympatier och vill bli lite extra omhuldad och uppskattad.

Handspritar mig mest hela tiden och aktar mig noga för att kramas eller kindpussas (ja, inom en del av de borgerligare kretsarna jag rör mig i är det en grej), men noterar ändå att det finns folk med värre bacillskräck än jag.

Isolerad lever jag således just nu, undantaget min sambo som alltid har en sval hand att lägga på min panna, och det är ganska skönt.

Försöker piggna till genom att konsultera min sminkväska och fake it until I make it i fråga om att se frisk ut, har till och med en alldeles ny foundation från Make up store som gör mig lite snyggare ergo gladare, men mest liiiider jag och tar tillfället i akt att tycka riktigt jävla synd om mig.