Jag läste en intressant artikel i DN, och tog upp ämnet för diskussion med några vänner.

För mig som ägnar ganska mycket fritid (men oftast dötid, kvartarna i SL-trängseln, väntan på en kompis när jag i vanlig ordning möter upp en halvtimme före avtalad tid) åt att scrolla Facebook och Instagram (Snapchat och sådant är jag för gammal för) och dessutom bloggar varje dag, också när jag inte har någon text att dela med mig av, är tanken på att helt radera alla konton främmande, även om jag naturligtvis har umgåtts med den i perioder.

Om jag inte hade varit en skrivande människa hade jag förmodligen resonerat annorlunda, inte haft en hemsida, knappt ens en LinkedIn-profil, men nu är jag en gång för alla en person som uttrycker mig öppet i större utsträckning än andra, och de därtill hörande ambitionerna innebär ett visst behov av exponering.

Jag kan besväras av stalkers ibland, irritera mig på ytligt bekanta som tror att vi har blivit bästisar för att hen fick se några bilder från min senaste semesterresa på Insta, men det är hanterligt. (Bruk av delete-and-block-knappen är ingenting att skämmas över, den uppfanns för att det i de lugnaste vatten av yrkeskontakter och kompisars kompisar kan finnas de fulaste, gränslösa fiskar.)

Och jag är inte dummare än att jag håller mig på rätt sida av gränsen, aldrig delar något privat.

Ingen kan hitta några offentliga bilder på mig och mina närmast anhöriga, och om jag hade barn skulle jag ALDRIG I HELVETE vara så korkad och egoistisk att jag exponerade deras försvarslösa nunor för obehöriga.

Tror att jag är ganska on top of things alltså, inte låter mig styras, som artikeln varnar för.

Och det händer att jag loggar ut ett tag, lämnar bloggen åt sitt öde en vecka eller två med tidsinställda inlägg, inte presterar något likefiske någon annan stans. Mår inte särskilt annorlunda av det, flyttar bara en del av mitt fokus, går in lite i min bubbla.

Kanske ligger det någonting i det som experten i artikeln säger, men jag har tänkt över det, och fortsätter att fatta aktiva, självständiga, genomtänkta beslut rörande min närvaro ”på nätet” (fan vad MEDELÅLDERS det är att säga så!), är tämligen trygg med det. Tänker mig att jag och mina närmaste vänner har ett stort försprång vad gäller eventuella risker, eftersom vi inte slafsar ut allt möjligt hur impulsivt som helst, som en del ensamma kvinnor i sextioårsåldern eller nyblivna morsor på landsbygden. (Okej, det sista är en ganska skarp generalisering med avstamp i mitt eget flöde, men de flesta av er följer nog någon nyskild gammal kollega med utflugna barn, som berättar aaaallt från sitt bästa äppelpajrecept till detaljerna från senaste golfrundan, i alla fall om ni rör er i småborgerliga kretsar då och då, och vi har väl alla sett fler dreglande bebisar än vi är bekväma med när vi egentligen letar underhållning eller politiksnack…)

Så bloggen förblir min lejma hobby, Facebook och Insta mitt slöa tidsfördriv. Men läs artikeln och tänk efter ni också, för pålästa aktiva beslut är ALLTID bättre än okunnigt passiva.