Jag är inte en särskilt lättrörd person vad gäller verkliga kriser. 

Kan hålla huvudet kallt och tänka rationellt när det mesta skakar i sina grundvalar, men jag blir akut darrhänt-generad när jag gör något pinsamt klantigt, som på Citygross för ett tag sedan när jag helt sonika (och galet tankspritt) packade ned alla någon annans varor i mina medhavda kassar och stirrade oförstående i flera sekunder på den bestulna mannen efter att ha blivit utpekad av den humorlösa kassörskan.

Och så grinar jag bort alla spår av mascara på bröllop.

Och blir alltid djupt sorgsen till mods av att höra den här låten.

I övrigt är det lugnt i min ömmande konstnärssjäl med hjärtat till vänster. I alla fall ganska.


Trots att det snart är höst, som på den här googlesnodda Stockholmsbilden.