”Jag är väldigt intresserad av kärlek”, förklarade jag när kollegan fnissande konstaterade att jag satt och läste den här boken under en sällsynt lunchrast på en Boeing 737 för några månader sedan, och det är sant.

Fenomenet kärlek intresserar mig verkligen, sedan en lång tid tillbaka.
Hur det kommer sig att vissa människor dras till varandra, trivs med varandra och förmår hålla ihop genom livet.
Varför det som är så lätt att känna med och för någon är fullständigt omöjligt att framkalla i en relation till någon annan, och varför vissa möten är så rätt, andra så utomordentligt fel.

Själv tillbringade jag mina mest romantiska tonår i ensammaste ensamhet vad gäller kärleksrelationer, och åren mellan 20 och 30 var jag för det allra mesta ensam (med fåtalet tämligen härliga avbrott som slutade i bästa fall med gråt och tandagnisslan, i värsta fall med ett stillsamt farväl i djupaste samförstånd och ett självförtroende skakat i grunden), av skäl som uppenbarligen bara jag kunde förstå eftersom jag ständigt fick höra oönskade råd om hur jag skulle kunna ”träffa någon”.

Problemet var faktiskt aldrig just att ”träffa någon”, utan snarare att ”gilla någon tillräckligt mycket för att vilja bli bästis och bundis”, och jag kan så här i efterhand notera en personlig seger i att jag inte lät mig påverkas av alla som tyckte att jag var en udda ensamvarg.
Jag bara slog dövörat till för korkade kommentarer, höll min fil och skötte min egen business på alla sätt (ja, jag menar bland annat precis det ni tror), hemföll aldrig åt samma desperation som många jämnåriga, som kastade sig in i första bästa villiga famn och sedan såg till att hålla fast för inbillad kung och framtida fostervatten i rena skräcken inför att ”vara själv”.
Det är min fasta övertygelse att det är sådan godtycklig nöjsamhet som leder till skilsmässor, ojämställdhet i samhället och inte minst ännu fler hysteriska kvinns som intalar sig att det är något fel på den som är 27 och ”fortfarande inte har träffat någon”.
Känner faktiskt visst förakt för människor som går från förhållande till förhållande, flyttar ihop mer eller mindre innan de har lärt känna sin partner och levererar självgoda råd om att ”det gäller att kompromissa”.

Det var sådant som kunde få mig att känna mig konstig i en direkt jämförelse liksom, när jag stortrivdes i min ensamhet och absolut inte hade något intresse av att kompromissa.

Men det får väl ha varit värt det, för vips så var jag 29 någonting, och numera förstår jag mig själv och allting annat mycket bättre, är färdig med min ensamhet och ids (som man säger i Norrland) inte bry mig om det som anses vara norm.

Som 31-åring (medelålders enligt en av karaktärerna i Per Anders Fogelströms underbara romansvit om barnen i staden) läser jag mig gärna till mer kunskap i ämnet kärlek, och iakttar med största intresse både tokdesperata singlar som snittar tre nätdejter om dagen men ändå aldrig tycks ”träffa någon”, harmoniska par som ser varandra djupt i ögonen och hetsiga tvillingsjälar som skriker och himlar med ögonen åt varandra hela dagarna men ändå envisas med att hålla ihop.

Men jag aktar mig för att komma med råd. Man vet ju faktiskt alltid bara vad man själv blir lycklig av.

  
Kan i alla fall rekommendera boken Guldbröllop, om livslånga relationer för dem av er som också är nyfikna på hur fan kärlek funkar egentligen, och vill ha en teoretisk inblick i ämnet.