Det är ett stående skämt i närmaste bekantskapskretsen att jag ”springer till skogs” när det är något jag inte är nöjd med, inte minst för att jag en gång när jag var strax över tjugo, i rena ilskan, bosatte mig på ett ensligt fjäll och jobbade i den största av ensamheter med sociala medier i nästan ett halvår.
(”Du kan stanna där tills du blir snäll igen” halvt skojade en bekant då, och blev varse att jag inte svarade i telefonen på bra mycket längre än så.)


Och jag söker mig gärna till stillheten, ljuset och mörkret i naturen, när jag behöver tänka över någonting.
Det har hjälpt mig i många stunder av ensamhet, svåra val och allmänna kval, även om naturupplevelsen har fått inskränka sig till att stirra på Mälaren från Stora Essingens bryggor ibland.

Allra helst vill jag vara nära just vatten när jag funderar över någonting, uppvuxen vid kusten som jag är, och få saker gör mig lika glad som doften av hav, även om jag AVSKYR att vara på större färjor. (Får Estoniavibbar och vill genast kolla var flyttvästarna finns och hur livbåtarna fungerar.)

Under min uppväxt vistades jag mycket i den småländska skärgården med min familj (det är inte alls lika märkvärdigt som med sjätte generationen stockholmares nedärvda apdyra ”ställen” i 08-områdets schhhhäääärgååård, utan man bara sätter sig i en liten plastbåt och ger sig ut i allemansrättens namn), och några av mina allra bästa minnen från gymnasietidens studier var när jag och några kompisar, varav en hade en större segelbåt, gav oss ut till en särskild liten kobbe med våra matteböcker för att plugga, tjejprata och bränna oss på axlarna ifred, med hemstaden på behagligt avstånd.

För att återuppliva något av det här, efter många år i huvudstadens urbana sus, har jag gått en kurs i hur man hanterar mindre motorbåt och sjökort, skrivit ett prov och fått en liten stämpel och en underskrift i en blå bok som intygar att jag har ett ”förarbevis för fritidsbåt”.
Det känns kul.
Betydligt roligare än när jag tog skoterkörkort på det där ensliga fjället, och inte ens fick något beröm (eller cred, som det heter) för det av de oförstående bloggläsarna runt Stureplan.

Känner mig ganska stolt, faktiskt.