Började av en slump kolla på SVT-produktionen Bibliotekstjuven ikväll, trots att jag har sett seriens samtliga avsnitt tidigare.

Den är verkligen sjukt bra.

Känner djup sympati för den begåvade huvudpersonen som tyvärr låter sina kollegors klasshat och oprofessionalism förgöra honom både inifrån och utifrån, och kan känna igen mig i hans strävan efter att passa in, även om jag själv aldrig har gått längre än till en obekväm dräkt och möjligen ett tillgjort ordval.

Det har alltid varit svårt för arbetarklassen att hävda sig i akademiska sammanhang, och de som inte förmår kännas vid det är långt mer priviligierade än de är medvetna om.

Rekommenderar alla som av någon anledning har missat Bibliotekstjuven med en av Skarsgårdbröderna i huvudrollen att se den, och uppleva hur John Manneus, före detta Johansson, verkligen LIDER när mamman till hans barn följer med honom på en formell tillställning med synliga bh-band.

Jag är uppvuxen i medelklasstandard i en arbetarfamilj som bodde i småstadsvilla och åkte på semester varje år, har alltså ingalunda haft en tuff uppväxt som många andra, men trots att jag hade turen att få lära mig ett städat bordsskick och hur man hälsar på andra människor redan i tidig ålder av intelligenta och välanpassade föräldrar finns det inget som kan göra mig så nervös och obekväm som att träffa representanter för en genuin, självklar överklass.

Deras oskrivna regler och milda överseende med pöbelns oborstade manér gör mig minst lika förbannad som skräckslagen, och jag kommer aldrig att glömma den där gången när jag fick åthutning av en dåvarande bekant för att jag smet från bordet på en formell middag i ett brådskande kvinnligt ärende ”innan TAFFELN VAR BRUTEN”.

Och vad värre är, det finns ett klassförakt hos mig också, som tyvärr växer sig allt starkare med åren trots att mitt socialistiska hjärta klappar lika rött och långt till vänster som det alltid har gjort.

Jag anser mig förmer än kvinnor i korta kjolar som tuggar tuggummi offentligt och vidrör kniven med munnen när de äter (det är fan djuriskt!), och har inte mycket till övers för någon med tatueringar synliga utanför en bikinis område.

Jag förfasar mig om jag ser någon gå in i en teatersalong klädd i shorts, och det värsta jag vet är människor som pratar om pengar.

Jag maskerar det missriktade klassföraktet inför mitt eget anklagande samvete genom att tänka på det i termer av stil och hövlighet, trots att jag vet att just det tyvärr är vad klass definierar i många fall.

I mitt tidigare yrkesliv har jag haft många tillfällen att reflektera över hur stil, i bemärkelsen takt och ton, kommer i många olika former och oftast endast kan garanteras av att dess innehavare besitter egenskaper som ärlighet, ödmjukhet och en viss intelligens, men ändå kan jag tycka att en näsväggspiercing hos någon över tjugo år talar för sig själv, liksom någons oförmåga att hålla upp en dörr eller undvika allt för personliga samtalsämnen vid en första, ytlig bekantskap.

Jag vill intala mig att det inte har med några påklistrade snobberier från min sida att göra, eftersom jag fortfarande, post drygt sex års universitetsstudier och en god etablering i ett typiskt medelklassyrke, känner mig långt mer bekväm med vänner som har studielån och skiftjobb snarare än Djursholmsvillor och privatskoleungar, men kan ändå generas av mina känslor inför någon som uppgivet släpar sin oförmåga att delta i ett bildat samtal om politik eller litteratur som om deras brist på intresse vore en brist i deras personlighet.

Min egen inställning skrämmer mig, liksom, får mig att skämmas.

Kanske är det straffet för någon ur arbetarklassen som utbildar sig, precis som förnekelse av värdet i sitt eget ursprung blir en del av vardagen för den som gifter sig ovan sin klass. (Vilket jag på fullt allvar, utan att hymla med det på något sätt eller ens linda in det, nyligen avrådde en kompis från att göra, eftersom kärlek är en sak och självrespekt en annan, mycket viktigare.)

Till mitt försvar kan kanske sägas att jag i alla fall är medveten om alla de här känslorna och fördomarna min komplexa natur hyser, och att jag absolut inte vill få någon att känna sig som jag känner mig när jag träffar någon sprätt som hade en egen häst när hen var liten och talar om sina föräldrar som ”mor och far”.

Jag önskar att jag kunde känna mig bekväm i alla läger, vara en social kameleont, men en sådan är jag en gång för alla inte.

Jag är en rufsig tjej från landet, med ett ganska okej läshuvud och höga ambitioner, som aldrig kommer att kunna skratta lika obekymrat som en omhuldad prinsessa från Östermalm, och ibland hemfaller åt självgodhet.

Jag är bara människa, som alla andra, och man kan inte hjälpa i vilken del av verkligheten man råkade hamna ursprungligen. Men man kan göra vad man kan för att bete sig som folk, mot alla.


(Och en bra början i just arbetet med att bli klassmedveten är att se den där SVT-produktionen, och läsa andra skildringar av hur tillvaron i yrkeslivet kan te sig sedd snett underifrån.)