En gång spelade jag Texas Holdem (det är en vansinnigt lejm och meningslös hobby), med några vänner.

Jag gick all in på rivern, och de andra lade sig förvånat inför den ovanliga händelsen.
När jag vände upp handen (så gör man i glada amatörsällskap), och visade en klädd färgstege utbrast en av de mer rutinerade spelarna ”hur fan kunde du sitta och checka genom hela de första rundorna?”
-Jag tänkte att någon annan kanske hade bättre, sa jag, och svepte med underarmen ihop mina marker.

Och så där är det ofta med mig, och med arbetarklasskvinnor med ursprung utanför tullarna över lag, skulle jag vilja påstå.
Man vet att man är och har något bra, något riktigt jävla bra till och med, men tvekar ändå inför att hävda sig, våga kliva fram, satsa.
Förutsätter alltid att man inte är tillräcklig, att man inte kommer att vinna, nå ända fram, utan tvingas inse sig besegrad av någon annan, och det är naturligtvis lika fel som det är förståeligt.
I hela sitt liv går man omkring och dröjer i bakvattnet, iakttar någon gapig mammas flicka ur de högre samhällsklasserna, fuktig av Chanelparfym bakom öronen, som bereder sig väg med armbågar och ord om feminism, om att ”våga ta plats” och om att ”veta sitt värde”, och allt man får höra är om hur ”duktiga” och ”ambitiösa” sådana tjejer är, medan man stretar på i tysthet med studier, förtroendeuppdrag, arbeten som man inte bara får utan måste tävla om med alla andra, och verkligen börja längst ned i hierarkin på.
Självklart sätter det sig som ett minne och en världsordning i hela ens hållning, kröker ryggen, sänker blicken. Ingjuter inte bitterhet utan en vetskap om att tilldelade handen inte räcker, måste åtföljas av extra hårt arbete av den enkla anledningen att man är en av dem som kommer utifrån, inte kan mingelkoder eller ens förstår värdet av ett rutigt kappfoder.
Det är så självklart att man aldrig välkomnas ovillkorat i styrelserummen att man inte ens förmår ifrågasätta hur ”de andra” återger minsta prestation som en framgångssaga i ett cv där barnskötare några timmar om dagen kallas ”Executive responsible leadership expert” och en loj praktikplats på pappas kontor kallas ”Assistant director, chef, personalansvarig och kreatör, expertentreprenör/konsult”.
Man bara stretar på, det är vad man gör, måste ju försörja sig. Och utbilda sig.
Och sköta sig, vara till lags, se till att bli omtyckt i alla läger.

Och så sitter man där, sneglar på de andra och funderar över om det verkligen är en god idé att satsa allt på sina kort, kanske hellre borde låta någon annan vinna, själv förlora så lite som möjligt.

Men det är fel. Lika fel som förståeligt.
Jag börjar inse det nu, när jag är över 30.

Det är inte så lätt att gå all in i yrkesliv och privataffärer som de där Djursholmsflickorna som alltid får komma till tals i självförtroendesammanhang vill låta påskina, utan tvärtom jävligt svårt, direkt svettigt många gånger, eftersom det innebär att man tar risken att få på käften, ännu mer, och att man tvingas spela så mycket högre än någon med en i generationer nedärvd, självklar hjältegloria kring sin egen kompetens någonsin har varit i närheten av.
Det är inte heller något som man bara ”börjar göra” hur som helst, utan det kräver att man fattar beslutet varje dag och i varje situation, ser till att göra sin röst hörd och uttalar det man har att säga, visar handen.

Men man måste.
Av den enkla anledningen att man faktiskt kan vinna, vinna stort, när man gör det.

Just nu har jag en kung och fyra ess i jackärmen.
Måste komma ihåg att det är okej att vara glad över det, inte ständigt gå och oroa mig för en stundande förlust.

Älskar originalet av den här låten.
”You gotta know when to hold’em, know when to fold’em, know when to walk away, know when to run.”

(Rubriken till det här inlägget är för övrigt ett ordagrant citat från en chef som jag hade när jag var runt 22 någonting, som trodde att jag hade blivit flygvärdinna för att skriva någon slags expose över just hans företags usla personalpolitik och dåliga arbetsmiljö. Det hade jag inte, utan bara letat upp ett jobb med vilket jag kunde betala mina räkningar medan jag läkte mina journalistrelaterade sår och funderade över vad jag ville göra med mitt liv. Kom på sedan att jag ville bli flygvärdinna, men på ett annat företag. Och skriva böcker, bland annat om elaka chefer.)