Jag hade en hästperiod när jag var yngre, precis som de allra flesta svenska tjejer har.
Jag var i stallet jämt, och pysslade under en lång period om en skogstokig (på riktigt) islandshäst som om den vore min egen, flängde omkring med den i skogen som en uppretad Borkarövare.
Ibland gjorde jag tillfälliga besök på tätortens ridskola, och observerade gång på gång att hästhoppning inte alls var min grej, och att hela hästtjejshierarkin alltid var så att säga ett smolk i den av hästkärlek fyllda bägaren.
När jag ser tillbaka på den tiden idag är den också alltid överskuggad av alla de där intrigerna i stallgången.
Av de hysteriska tjejerna som kom från riktiga ridsportsfamiljer och hade gapiga storrökande morsor som fick raseriutbrott på läktaren och piskade hästar som kom i vägen för dem i hagen.
Av de ägandelystna, våghalsiga och okunniga, som misslyckades på livets alla andra plan men som förmådde vinna makt över värnlösa djur, drabbades av hybris och skapade de ogästvänliga, i många fall farliga idrottsmiljöer som Nan Inger Östman beskrev så träffsäkert i sina böcker om Karin och Piglet.
Jag var med om en mindre ridolycka när jag var i tonåren, orsakad av just en sådan där hysterika i den mån olyckor kan orsakas, och efter det red jag bara ett fåtal gånger, skräckslagen varje gång. (Och en av de gångerna knäckte ett sto som blev lika nervös som jag av vår samvaro armbågsleden på mig så att jag inte kunde skriva i normal hastighet på flera veckor.)
Det var naturligtvis en källa till stor sorg, även om jag som de allra flesta andra kvinns (som inte fastnar som gaphalsar på läktaren) hittade andra, mer vuxna intressen att ägna mig åt.
Men nu, närmare tjugo år efter att jag var som mest bekväm i sadeln, väcktes plötsligt en nyfikenhet och en längtan efter att återupptäcka min gamla, förlorade värld.
Möjligen hade det underliga infallet ett samband med faktumet att jag försöker skriva om just hästar, tonårstjejer och intriger just nu, och söker i minnet efter hur det var där i leran och sågspånet, egentligen, men högst sannolikt spelar den priviligierade medelklasskvinnans sökande efter en meningsfull fritid in också, och när jag bokade en privatlektion på en av Stockholms mest ryktbara (haha) ridskolor kände jag faktiskt ingen rädsla längre.
Såg bara fram emot att återuppleva något som betydde så mycket, innebar så mycket glädje för mig när jag ännu var ung och tämligen oförstörd.
Nervöst som fan var det, fumlandet med borstar och tränsets alla remmar, men sedan…
Det är något i kraften hos ett djur som väger flera hundra kilo men har en hjärna obetydligt större än ett äpple.
Något i dess okomplicerade natur och hur det förmår samspela med något så besvärligt och omständligt som en människa.
Vad det kräver av djuret i människan i fråga om lyhördhet, värdighet, pondus och empati.
Och det var något idag, när jag efter moget övervägande vågade sitta upp på den lånade skäcken och plötsligt kände min egen kropp minnas rytmen, styrkan.
Och kraften.
Kraften i det där ögonblicket när man tvunget måste vara fullt koncentrerad på nuet.
Det blev ingen ökad galopp i fältsits i ridhuset på Öfvre Östermalm idag, men när jag satt av kände jag mig ändå som om jag hade vunnit Grand National.
Det var helt awesome.
Skräcken trotsad, och inte en enda gapig småländsk stövelkärring eller snorig skitunge med besserwissertendenser såg jag till på läktaren.
Tvärtom, faktiskt.
Jag är så glad att jag är back in the saddle again, och att den där fåniga lilla neurosen har jobbat hem, med allt vad det innebär.
Jag tänker nog inte rida igen.
Aldrig någonsin faktiskt.
Men jag tänker skriva.
Skriva så in i helsike, nu när jag minns. Alltihop.
Livet är härligt.


Jag som elvaåring i en småländsk skog.