Jag ryser av obehag varje gång någon taktlöst nämner att de har kräksjuka barn hemma, eller (ännu värre) säger att de alldeles nyss har haft vinterkräksjuka själva.

Det är inte för att jag är sjåpig och rädd för att spy, för det är jag inte. (Jag menar, ingen gillar det, men man dör ju inte av det, så det är ingen big deal för mig.)

Däremot blir jag stressad av tanken på att vara sjuk eftersom det tar tid, stjäl utrymme från mig och hindrar mig från att vara och göra som jag brukar, saboterar mina planer.

Att få vinterkräksjuka innebär frånvaro från arbetet, avbokning av roliga aktiviteter och flera dagar av sitt liv som man aldrig får åter, och skräcken för maktlösheten det innebär att ligga utslagen på badrumsgolvet fyrtioåtta timmar i overksamhet är nog egentligen värre än de fyrtioåtta smärtsamma timmarna på badrumsgolvet för mig, och det händer att jag ”känner efter” när jag läser eller hör om ett kräksjukeutbrott, går omkring och upplever att jag är illamående, blir asförbannad på den som har bringat smittan till mig.

Sedan brukar jag klara mig.

Vid två tillfällen i mitt vuxenliv har jag vaknat mitt i natten med djävulsillamående och hurlat (innan dess var jag typ nio, och det räknas inte), och det är helt klart två gånger för mycket.

Vid det ena tillfället var jag en flygvärdinna i mina twenties som hade ägnat en hel dags flygning åt att springa med papperspåsar till en passagerare som inte mådde bra, och betalade priset för den självuppoffrande omsorgen ganska exakt åtta timmar senare, på ett hotell i Göteborg, och vid det andra tillfället var jag nyss hemkommen från Paris där jag hade ätit alla möjliga konstigheter i högsommarhettan, förmodligen tuggat i mig någon elak livsmedelsbakterie i en råbiff eller liknande.

Annars har jag alltid klarat mig, till och med i perioderna när jag jobbade i skolan och på fritids, och till och med den där gången när en kompis kaskadspydde i knäet på mig (och sabbade ett par jeans och en randig T-shirt som fick gå direkt i soptunnan utan att passera gå utan att jag någonsin nämnde det eller ett ersättningskrav för kamraten, DET är lojal vänskap, det) när hon var mitt i en ångestgråtattack och ”inte vi-hille va-haa eeensaa-haa-aaammmm”. Och när jag arbetade på en vårdavdelning på Karolinska Sjukhuset några månader och vinterkräksjukan härjade bland både intagna och anställda höll jag mig frisk, åt med god aptit i personalmatsalen varje dag.

Så innerst inne har jag gått omkring och inbillat mig att jag är immun mot det som kallas calicivirus eller norovirus, att det som drabbade mig vid två tillfällen var något muterat superbakteriellt som ingens vita blodkroppar hade kunnat ta kål på. Och för säkerhets skull har jag fortsatt med min intensiva handhygien, tvål och vatten plus handsprit, så fort jag har varit utomhus eller rört vid något som kan anses kontaminerat med andra människors baciller.

När jag läste om Dynamic Codes immuntest mot vinterkräksjuka, som visar om man hör till de tjugo procent av mänskligheten som har en särskild gen och därför inte kan insjukna, blev jag mycket intresserad, och skyndade mig att beställa ett på hemsidan.

Jag gnuggade en bomullspinne mot kinden enligt instruktionerna och postade den till labbet i det medföljande emballaget, väntade med spänning på resultatet, som kom några dagar senare.

Och jag var ganska säker på att svaret skulle bekräfta min immunitet, skänka mig den betryggande insikten om min osårbarhet, föreställde mig lättnaden jag skulle känna i sekunden när jag nåddes av det glädjande beskedet.

Aldrig mer skulle jag behöva oroa mig för att börja akutkräkas mitt i en tolvtimmars flygresa, eller hålla andan när en småbarnsförälder på jobbet kommer för nära mitt ansikte. Jag skulle vara trygg som räven i sin lya inför allt vad kräkäckelpäckelbakterier heter.

Jag tänkte till och med att den här immuniteten är något att skryta med i lönesamtalssammanhang. ”Jag står alltid pall när andra faller i vab- och sjukdagsträsket” liksom.

Men testresultatet visade följande:

Och det jag undrar nu är, vad är det då som skyddar mig? Guds försyn? Min goda handhygien? Har jag helt enkelt ett ENORMT JÄVLA STARKT immunförsvar så att jag inte behöver den där speciella antikräkgenen för att skydda mig?

Det är oklart.

Men jag får helt enkelt leva vidare med min rädsla, försöka hantera bacillskräcken efter bästa förmåga.

Tillsammans med egoknäcken, den törn min självbild fick ta i samband med det här provresultatet är det fråga om minst två eller tre dagar gråtande på golvet. Trist, för jag hade egentligen andra planer.