Blev så glad av att se Sara Danius i Skavlan igår.

Jag beundrar hur samlat hon alltid uppträder, att hon har ett sådant patos, ett sådant tydligt fokus bakom sin ilska och frustration som gör henne fullständigt oantastlig, med eller utan ”Gittan”.

När hon berättade att Horace Engdahl besökte henne på sjukhuset som en vän och kamrat strax innan han öste dynga över henne som yrkesperson inför alla som ville (och inte ville) höra på grep det mig som en istång i hjärtat, fick mig att förstå det hon utsattes för som den flickiga intrig det verkar ha varit.

Människor kan vara så jävliga mot varandra, och vissa tycker sig ibland ha skäl till dubbelspel, falska leenden och förespeglingar om förtroenden, för att de är dumma i huvudet och tror att de har något att vinna på svek och illa regisserade dramer.

Som tur är finns det, som en motvikt, intelligenta och rakryggade människor som Sara Danius, som konstaterar, uppmärksammar, riktar ljus på felaktigheter, sedan går vidare i livet, fortsätter att göra sin grej.

Det är en tröst att tänka på.

Och ett annat trösterikt ljus bland kvinnliga förebilder i en värld av ortorektiska Instagramvåp utan moralisk stadga är Amy Schumer, vars nya show Growing jag såg på Netflix mer eller mindre i samma sekund som den releasades i förra veckan.

Rekommenderas för alla kvinnor som uppskattar en naturlig och realistisk inställning till kroppen, jaget, livet…