Det händer ofta att jag önskar att jag var åtminstone en decimeter längre.
För pondusens skull liksom, och möjligen hållningen.
Och så skulle jag kunna se glamourös ut utan obekväma klackar.

Men så finns det tillfällen när jag är tacksam över att jag inte är mer än 172,5 centimeter lång, och det är bland annat när en kompis tvärbromsar med bilen bredvid en när man är på väg hem en sen kväll, och erbjuder skjuts om man lyckas knyckla sig in bland alla bokkartonger i framsätet.

Eller när man hittar en bonkers beautiful kofta på Desiguals rea, och den är extra billig eftersom den råkar hänga på barnavdelningen, vara avsedd för någon som är exakt lika lång som jag men något yngre. (Och jag menar, det är ingen som kollar leg i klädbutikens kassa…)

  
Tack alla som läser boken som jag har skrivit, så att jag har råd att både månadsspara och köpa kläder som jag egentligen inte behöver!