Välj en sida

Det finns en textrad i den här sången som verkligen fastnade i mitt minne första gången jag hörde den.

”Det var vad modet räckte till” sjunger den spröda men ändå kraftfulla rösten, och det är numera vad jag tänker när jag finner mig själv i en situation av tvekan eller tvivel.

”Är det här vad mitt mod räcker till?” frågar jag mig själv, och upptäcker då oftast att jag har så att säga guts för lite till.
Ett mer distinkt ställningstagande, en högre röst, ett ännu tuffare beslut, ytterligare en text.

Den är en bra grej att hålla i minnet och sinnet, således, den där textraden om vad modet räcker till.
Särskilt eftersom man aldrig är större människa än man har utrymme i sitt högst personliga mod.

(Och jag tänker det om andra också, ofta. ”Där sitter hen och håller käften, det är vad modet räcker till” liksom.)