En gång såg jag en inspelning av friidrottsstjärnan Ricky Bruchs träningspass.
Jag tror att det var i Stefan Jarls dokumentärfilm Själen är större än världen, och han stod framför sina monsterstora vikter och förberedde sig för ett lyft, fokuserade utmaningen med blicken, gjorde det som kallas för en aktiv utandning och lyfte sedan, medan han vrålade ”LÄTT LÄTT LÄTT” för att peppa sig själv, en nästan absurt tung skivstång på raka armar över huvudet.
Det imponerade på mig, som är övertygad om att det mesta vad gäller prestationspotential sitter i huvudet, och sedan dess håller jag mig med mantrat ”lätt lätt lätt” varje gång jag står inför något krävande, som en intensiv jobbperiod eller liknande. Säger det också till mig själv efter fullföljt projekt, avklarad kraftmätning, som en påminnelse om att det uppenbarligen var just lätt, i alla fall genomförbart, möjligt, för mig.

Det funkar, faktiskt.

Och det hjälper verkligen när man vill stänga ute vad någon annan, som man knappt känner, försöker tala om för en, om hur trött man borde vara, hur jobbigt man borde tycka att någonting är eller hur orimligt tungt man bär för tillfället.

Människor med starkt psyke kännetecknas nämligen av sin förmåga att lyssna mer på sig själva än andra, och ”vara i sitt eget huvud”.

Ricky Bruch, som utöver friidrottsstjärna var poet och skådespelare (och inte minst, att döma av Stefan Jarls dokumentärfilm: en galen knarkare), talade och skrev mycket om sådant, om faktumet att ingen kände honom och hans kropp lika väl som han själv, och kanske var det därför (inte bara för att han injicerade hormoner och tillbringade många timmar på gymmet) han blev så in i helvete stark.

Bilder från Youtube.