Jag skaffade nyligen appen Lifesum igen, efter en längre tids uppehåll.


När jag använde den senast arbetade jag som flygvärdinna, och vissa dagar gick jag så långt ned på minus att det enligt appen var ett under att jag överlevde (vi snackar fjorton timmars arbetsdag utan avbrott med uppstigning 02.45 på enbart en banan och några vitamindrycker, av den enkla anledningen att jag inte hann äta) medan andra dagar, de lediga, drunknade i en av appen starkt kritiserad orgie av mat, godis, frukt, kakor (och inte minst donuts från Dunkin Donuts som jag var mycket förtjust i under en period) för att stilla en i det närmaste djurisk hunger som alltid slog till så fort flygtjänstgöringen var avslutad och sömnbehovet tillgodosett.

Denna ojämna fördelning av kalorier räddades högst sannolikt av min regelbundna vana att promenera minst en timme varje dag, i ur och skur, och konstigt nog har min vikt aldrig diffat mer än ett par, tre kilo åt det ena eller andra hållet, oavsett matvanor.

Nu, när jag sover i mitt eget hem varje natt och kan laga mat i mitt eget kök varje dag, är Lifesums gröna cirkel ständigt nöjd, och trots att jag kan ha det härjigt på mitt nuvarande jobb också har jag varken känt ett donutsug eller en trötthet nära svimningsgränsen på närmare ett år.

Det gör mig uppenbarligen inte smalare, men väldigt mycket gladare.

Generellt tror jag att appar av den här typen är ganska bra och fyller samma funktion som Tebbes träningsdagböcker och mina hemligaste anteckningsblock, det vill säga tydliggör och konkretiserar mål och ambitioner, hjälper till att hålla ordning på vanor och påminna om prioriteringar i livet, men jag är starkt kritisk till hela grejen med dess delningsfunktioner.

Det borde inte vara en tävling liksom, om vem som äter och tränar mest hysteriskt, utan mat och motion bör få vara något mycket personligt, för att inte säga privat.

Jag vet inte hur många gånger jag har råkat ut för någon som inte känner till Ribbings regler om att inte kommentera, ifrågasätta eller raljera över någon annans matvanor, och varje gång har jag blivit heligt förbannad men med anledning av god uppfostran (något så när i alla fall) dolt det väl.

Ofta är nämligen de som snackar mest om ämnesomsättning, cardio (eller konditionsträning, som vi utan komplex kallar det) och fettprocent de som lever mest osunt, och det är synd om dem som är så obekväma med sina kroppar att de ständigt upplever att de måste övertyga andra om sin strikta asketism.
(Om ni vill ha ett exempel på det, från en person som kom till insikt om sin osunda hälsobesatthet kan ni läsa Lisa Jiseis bok Jag är sjuk. Skrämmande, skakande läsning, men nyttig för alla västerlänningar att ta del av.)
Och tyvärr gör sådana där kommentarer från okunniga hälsohetsare att många av oss som lever tämligen normalt och mår bra i våra kroppar luras att tro att vi är galet osunda och gör helt fel val i matbutiken, vilket gör Lifesum viktig i egenskap av påminnelse om att det inte är någon fara alls att käka en Twix på lunchrasten och en Japp på kvällen. Reality check liksom.

Så här såg min dag ut i Lifesum igår!