Jag och en skrivarkollega gapade lite på varandra för ett tag sedan, för att den ena ansåg den andra vara en billig sellout utan konstnärliga eller moraliska ideal, och den andra ansåg den ena vara en patetisk eremit med orimliga förväntningar på omvärlden, men igår röktes fredspipa via en skakig telefonledning.

Som vanligt är väl sanningen om bådas status någonstans mitt emellan våra respektive extrema uppfattningar, och det som är lovande för framtiden inom vårt gebit lär vara just vår inbördes olikhet.
Man skriver som man vill, liksom, och det blir vad det blir, och det sistnämnda är egentligen bortom själva textarens kontroll.

Och vi kan förenas kring flertalet gemensamma åsikter.
En av dem talade vi om igår, på mitt initiativ.

Jag uppskattar när människor är kreativa i text och tal, blandar in nya influenser och inte är rädda för att utveckla en egen stil, skaffa sig ett alldeles eget sätt att prata och skriva.
Men det finns ingenting som provocerar mig mer än när någon slarvar med modersmålet, och därtill framhåller sina egna kunskaper i ”hur man ska säga”.

Jag har lyssnat på långa utläggningar av självutnämnda experter i hur ett verb kan härledas ända till 1500-talet och därför ska uttalas på ett särskilt sätt, för att sedan känna nackhåren resa sig när samma person säger ”jag är van med det”.
Det heter ju ”van VID”!

På samma sätt ryser jag när någon säger ”men ofta det är så”, särskilt om vederbörande är över femton år.

Jag retar ihjäl mig på slarv med prepositioner, kan inte låta bli att rätta den som säger ”jag lade mappen ovanpå skrivbordet”, och får nästan kväljningar när någon snackar Facebooksvenska.
Hörde som förbipasserande en kvinna som kramade om sin tonårsdotter säga ”vackraste ungen”, och fick bita mig i läppen och hålla i ena handen för att inte klappa damen på axeln och be henne vårda sitt språk i egenskap av förebild.

I en blogg jag klickar mig in på ibland av omvärldsbevakningsskäl skriver bloggerskan ”hur fint” eller ”hur kul” som en fråga utan frågetecken när hon vill uttrycka sig positivt om en pryl eller händelse, och det retar också gallfeber på mig.

Det stör mig när någon säger att någon ”lämnar” utan att tillägga ”platsen”, och när jag stod i en kö för ett tag sedan höll jag på att börja grina när tonårstjejen framför mig gjorde ett snapchat-inlägg, frågade sin kompis: heter det i övermorgon eller i överdag?

Detta kunde jag och textkompisen förenas i, gemensamt ondgöra oss över, och det kändes skönt.

All well that ends well, som man säger i staterna…