På bilden ovan, från hösten 2010, är jag tjugosex år.

Jag håller en krita mot väggen på gamla kårhuset där det fortfarande fanns en skugga, ett svagt spår av orden ”Det är rätt att göra uppror” från ockupationen 1968.

Jag gick förbi den väggen för några dagar sedan, på väg till biblioteket, och hejdade mig mitt i steget när jag såg att ny färg täckte ytan, och därmed helt det gamla revolutionära kulturminnet som enligt uppgift textades med en särskilt motståndskraftig stencileringsvätska.

Påminde mig en tid, för bara nio år sedan, när allt var annorlunda.

Stod en stund och tänkte på hur det var då, på hur väggen framför mig kändes.

Sedan tog jag trappan ned mot Sveavägen med två steg i taget, ivrig att hämta ut några böcker jag hade beställt på Stadsbiblioteket.

På kvällen skulle jag träffa en bekant från ungdomstiden, som senare, efter rastaflätornas tidsålder, spelade en viktig roll i ett avgörande skede av mitt liv, visade en nästan förbluffande hjälpsamhet, som ytterst få människor i världen orkar bemöda sig om.

Och jag tänkte att det är helvete vad det kan hända grejor på bara några år, några dagar eller timmar ibland, och hur det sedan lämnar spår, som man tror kommer att finnas för alltid, men sedan plötsligt försvinner, inte är synliga för någon annan än den som vet. Allt.

Men jag lägger märke till förändringar, glömmer inte hur det var innan, före, tidigare, först.

Jag tror att det gör mig till en lite bättre människa än sådana som glömmer, alltid lever sorglöst i nuet och den tänkta framtiden.

Underifrånperspektivet…