Igår såg jag En man som heter Ove på bion i Mall of Scandinavia (för dem av er som bor utanför nollåttaområdet kan jag nämna att det är ett litet stycke USA som har sprängts in mellan hus, idrottsarena och pendeltåg i Solna), och hade för ovanlighetens skull inte läst boken innan, som jag egentligen föredrar att göra när det är möjligt.

Det var en fantastiskt fin film som fick mig att reflektera över något som jag faktiskt tänker på ganska ofta, och försjönk ytterligare i när jag fortsatte den lata långhelgledigheten med första delen av Leif GW Persson, min klassresa på SVT Play idag.

Det där med att alla vill bli gamla, men ingen vill vara det.
Att alla gamla griniga och gråhåriga någon gång har varit unga, kanske till och med spänstiga och skojfriska.
Att alla små knubbiga barn någon gång (förhoppningsvis) kommer att bli medelålders och deklarera och tvätta bilen.

Första gången den insikten landade så där på riktigt hos mig var i tonåren, när jag upptäckte och sträckläste en av mina favoritromanserier, Barn av sin stad.

Det var som om jag såg världen och alla människor på ett helt annat sätt efter det, och det fascinerar mig fortfarande att man faktiskt förblir den man alltid har varit genom livet, trots att man åldras utseendemässigt och förändras så mycket på vägen mot ålderdomen, av allt att döma tycks genomgå någon slags mognadsrelaterad metamorfos på insidan i mer eller mindre varje decennium av sitt liv.

Själv utvecklades jag otroligt mycket mellan 18 och 25, och minst tre gånger mer än så mellan 25 och 30, men är fortfarande som 31-åring övertygad socialist (röstsedlarna har flyttat från Socialdemokraterna till Vänsterpartiet och tillbaka igen under de fyra riksdagsval jag har deltagit i), besatt av att skriva fiktion (som jag har varit så länge jag kan minnas) och ett stort fan av de kalla årstiderna i Skandinavien.

Det händer mycket i känslolivet och intellektet medan man går från ung vuxen till vanlig vuxen, liksom, och i mitt fall skulle jag vilja säga att det är högst oklart om jag har hårdnat eller mjuknat i min inställning till omvärlden och mina medmänniskor.

Lite av båda kanske?

(Jag är dock något av en Ove när jag står och stormskäller på högljudda grannar i trapphuset och rättar obildade bekanta som slarvar med personliga pronomen och annan grundläggande grammatik i sina Facebookinlägg.)
 Men jag har i alla fall blivit mycket bättre på att skriva sedan jag var 18, och inte alls glömt hur det var att gå på gymnasiet, vara handbollsmålvakt och träna tre gånger om dagen.
Det är ungdomsromanen Tebbes Trubbel ett bevis på.