Jag har så mycket att tänka på.

Det är jobbet (som är det bästa och roligaste jag någonsin haft, och kanske till och med det mest utvecklande och utmanande), familjen, kärleken och alla böcker jag vill slash behöver läsa, lite ideellt arbete, en del extrajobb och därtill ett tappert försök att underhålla mitt utseende och kanske eventuellt hinna träffa en kompis någon gång ibland.

Det ska hinnas med liksom, alltihop.
Och det är inga som helst problem, om ni frågar mig.

Jag är väldigt bra på att fokusera, koncentrera mig och stänga ute allt för stunden ovidkommande, klara av en sak i taget med hundraprocentigt engagemang, multitaska om det krävs.

Det var därför det föll sig så, när jag kom hem från jobbet igår och hade en vilsen stund av helt ledig tid (som i vanlig ordning lätt hade kunnat förvandlas till en stunds avkopplande läsning eller jonglering), att jag tänkte att jag ”bara skulle kika lite” på det där förbannat svårfixade stycket i texten jag arbetar med just nu, men blev fullständigt uppslukad och arbetade med kommatecken och bisatser i mer än ett dygn, med tillfälliga avbrott för sushi, dusch och några timmars hederligt arbete.

Plötsligt fanns det något nytt i mitt sätt att se på texten liksom, möjligen förvärvat under de senaste dagarnas slöande på textfronten till förmån för andra upplevelser.

Jag har haft ett förbannat slit med just det där stycket och den inneboende dialogen tidigare, gnetat med vad rösterna säger och vad kroppsspråket säger, vad berättarjaget återger och vad jag som hittar på borde utelämna av detaljer och bakgrundsinfo, men plötsligt var det som om alltihop föll på plats.

Jag borde ha lärt mig det, vant mig vid faktumet att texter kan vila sig i form, ofta har mycket att vinna på att få vara ifred en stund, men jag blir ändå jublande glad, överraskad, när det händer.

Och håll i er, säger jag bara, när nya Tebbeboken finns i handeln om några veckor, för den är i allra högsta grad händelserik!