En bekant till mig reste på semester till Paris, hade en underbar första dag, och skulle ta en dusch på sitt hotell på kvällen.
I samma ögonblick som hen lade handen på duschväggen av glas för att skjuta den åt sidan krossades den i tusen bitar och rasade mot golvet, varvid ett antal skärvor borrade sig in i min bekant som började blöda kraftigt.
Ambulans tillkallades och min bekant fördes till sjukhus för att få hjälp med de dramatiska, potentiellt livshotande skadorna.
När jag fick höra det tänkte jag två saker.
För det första: vilken JÄVLA tur att det gick bra, ändå! Min bekant överlevde, utan större men än ärr efter franska stygn här och där.
Och för det andra: tänk att av allt som man går och oroar sig för, händer nästan inget, medan något helt oväntat och totalt slumpmässigt, som spänning i en utländsk glasruta, kan ta livet av en på en halv sekund.
Den senare tanken ledde till att jag började reflektera på allvar över det sedan tidigare kända faktum att det inte är till någon nytta att man går omkring och grubblar över allt dåligt som skulle kunna hända, för det är ändå alltid något helt annat än vad man har kunnat lista ut som kommer åt en.
Det är både lite läskigt och lite tröstande att tänka på.
När jag var yngre läste jag en bok som hette The Secret, och levde sedan ganska länge med en konstant skräck för att alla tankar av oro som jag hade skulle manifestera sig i verkligheten, men som tur var insåg jag, så småningom, att det inte funkar så. I så fall skulle nämligen jag, som den pessimist jag har varit i perioder, ha råkat ut för allt möjligt från ekonomisk konkurs till ebola via läskig mördare på Kungsbron mitt i natten och fotsvamp, och det har aldrig hänt, något av det.
Man är ju inte synsk, liksom.