Efter att ha sett om en av mina favvofilmer för några dagar sedan fick jag en plötslig lust att se den allra bästa filmen jag vet igen, också.
Den heter Kärlek Deluxe och är utöver enormt kul och väldigt snygg på alla sätt en fantastisk produktion eftersom den sätter fingret på hela grejen med skrivarsnobberiet i en av världens minsta nationer.

Många av er skulle bli förvånade om ni fick veta vilka otroligt pretentiösa, överjävligt tillgjorda och underliga människor som springer omkring i Sverige (inte bara i Stockholm) och spelar Allan under förevändningen att de är författare, konstnärer, skådespelare eller något annat som världen skulle snurra på just fine utan.
De är låtsasmänniskor som lever låtsasliv och aldrig vistas i samma värld som alla andra, och det är därför man sällan behöver ha med dem att göra om man inte rör sig i det som brukar benämnas som kulturella kretsar ibland, vilket det händer att jag måste av karriärskäl.

I Sverige säljer nästan ingen författare mer än några tusen ex av sina böcker, och de allra flesta som är medlemmar i Författarförbundet och majoriteten av alla som besöker Bok och Biblioteksmässan med sina illasittande växtfärgade kläder i villfarelsen att de betyder något för kulturen tjänar inga som helst pengar.
Ändå är i stort sett alla svenska författare (jag gillar som sagt inte ens ordet, föredrar ”textare” eller ”skrivare”) jag har träffat sådana arroganta skithögar, som tror att de är så jävla speciella och tillhör någon slags hittepåöverklass.

De lever i tron att ALLA känner till deras Pixiböcker med tre ord på varje sida som de benämner som ”grafiska produktioner”, och de kastar med sina bohemiskt otvättade stripiga hår medan de talar om hur ”skrivandet är en inre kraft som inte går att stänga in” och skryter om sina obskyra stipendier som om de vore något annat än semantiskt modifierade socialbidrag.

Kännetecknande för sådana kärringar (de är alltid kärringar, även när de är av manligt kön) är just en besatthet av jaget och en världsbild som bjuder att det finns ett mycket stort allmänintresse i deras person och skriverier. De blir utomordentligt sårade om någon andas att de faktiskt inte känner till deras namn, än mindre deras verk, och har ingen som helst social kompetens, av den enkla anledningen att de aldrig har jobbat eller tänkt på någonting utanför sin lilla självupptagna skrivarbubbla.

De är lata och odugliga, överlägsna och gnälliga, och i grupper där riktiga människor förekommer gör de alltid bort sig fullständigt genom att inte behärska enkla saker som att presentera sig med handslag, småprata eller på något sätt alls bidra till en allmän trivsel.
Och lika mycket som jag älskar att skriva och producera böcker, lika mycket hatar jag att behöva förknippas med sådana pretentiösa rövhål.

Ibland har de en akademisk bakgrund, skryter om sina enstaka halvfartsterminer inom litteraturvetenskapens eller kulturens område som om det vore doktorandstudier i hjärt-och-kärlkirurgi, och höjer roat men mest nedlåtande på ögonbrynen när de får höra att jag JOBBAR.
Deeeeet skulle ju aldrig falla Fru Finförfattare in, minsann, hon som har flera stycken bilderböcker på rad i den dammigaste av hyllorna på byns bibliotek, och som en gång 1993 blev bokad till att tala för en hel mellanstadieklass i Flen om sitt författarskap och därför deklarerar på sin hemsida att hon ”arbetar som föredragshållare och ger kurser i kreativt skrivande”.
Att den riktiga deklarationen tyder på ett liv på gatan om det inte vore för gnetande man, rika föräldrar och generösa skattebetalande jobbare är inget Finförfattare låtsas om, när de kniper med ögonen som om de vore förstoppade och talar om hur ”skrivandet är så naturligt för mig, som en ohejdbar naturkraft i hela själen” och nämner något om hur det var ”när karriären tog fart” som om det faktiskt fanns en karriär i deras liv som någonsin har tagit fart.

Sådana kulturkärringar har utöver stora problem att föra sig vad gäller vanlig enkel hövlighet också svårigheter med att passa deadlines, ta kritik och fullfölja uppgifter, vilket än mer ställer dem utanför gruppen riktiga människor.

De är en grupp som har daltats och curlats fram långt mer än någon 90-talist, och de framstår mest som en samling ovanligt ointressanta möbler när de hamnar i samma rum på samma gång med sina dåliga tänder och omoderna glasögon.

Det är därför jag för det allra mesta undviker sammanhang som involverar svenska författare. (Alltså, jag har inget direkt jättekontaktnät av internationella författarpolare heller, men jag kan uppskatta att sitta i Swiss Cottage och snacka Kerouac och Camus med någon månskensbonde till pjäsförfattare i Primarkkläder, och nyligen träffade jag två jättetrevliga kinesiska barnboksförfattarinnor med intressanta stories.)
De gör mig nämligen uttråkad, illa till mods och inte minst förbannad.

Stå där och slöa och spela intellektuell snörpkäft liksom, när man kan ta ett kneg och köpa lite snygga kläder, skratta och träffa sköna människor som inte är likadana allihop varje dag, göra något vettigt av tiden som man inte använder till att skriva i stället. ”Författare” lägger nämligen inte mer tid än någon annan på att skriva, egentligen, de bara använder all den tid som de inte skriver till att prata om att de skriver, och att gå och inbilla sig att allt de skriver är så väldigt ballt och speciellt.

Jag är medlem i författarförbundet och ett fåtal liknande organisationer, och det händer att jag deltar i deras aktiviteter, engagerar mig i sådant jag tycker är kul och intressant och som tyvärr också drar till sig sådana där pajaser, men jag vill verkligen verkligen inte bli som dem.

Vill aldrig stå med stora hånflinet inför en arbetare, aldrig himla med ögonen på ”vet-du-inte-vem-jag-är”-sättet, aldrig kokettera med ett självpåtaget utanförskap och aldrig aldrig tigga bidrag (face it folks, författarstipendier är bidrag, som man kan bluffa och lura sig till, ligga sig till, lipa sig till, smöra sig till eller ibland få för att man har rätt efternamn, någon gång i undantagsfall för att ingen annan sökte det).
Jag är bättre än så, faktiskt.

Och om det är något som är ännu värre än de tafatta författarvåpen är det finkulturvetarna.
Jag vet, för jag träffar tyvärr sådana också ganska ofta.
Det är människor med låtsastitlar som inte kan någonting om någonting, men ändå vill framhålla de tre saker om ingenting som de har lyckats lära sig med en dåres envishet.
De har ovårdad hy och otidsenliga luggar, och de kan förfasa sig i timmar över att någon inte känner till vad den före detta chefen för barnboksinstitutets syssling heter, eller vem som egentligen målade tavlan som hänger i Elin Wägners barnflickas kompis vardagsrum, men vet i själva verket inte vem som är vem av Horace Engdahl och Lars Adaktusson.

När jag utsätts för sådana typer, som låtsas att de gillar böcker som de har hört är fina och viktiga men som de egentligen inte ens har bläddrat i, är jag alltid så enormt tacksam över att kunna lämna hela skiten mer eller mindre när jag vill och fly tillbaka till verkligheten.
Kavla upp ärmarna och gå till jobbet, svära och träffa lite folk som skiter fullständigt i om någon heter Ågust eller Avgust, inte lever med ett ständigt behov av att ha flest Frödingcitat att leverera innan döden inträder som en befrielse, och som faktiskt… Lever, med allt vad det innebär.
Som fyller en funktion i samhället och kan bete sig som folk, svara på tilltal utan att rätta och korrigera uttal, inte in absurdum framhåller sin egen titel och upplevda rätt till royal treatment.

Det händer också att jag tänker på en scen ur min favvoserie HIMYM (”nej usch, vad är det för någonting, det har jag aldrig hört talas om, jag som är allmänbildad på riktigt befattar mig inte med sådant trams, men alla har väl läst de nitton konstiga tjeckiska diktböckerna om Döden som utkom förra året?”), när Ted inser hur trist det är att spela kulturell i stället för att vara det, tack vare att hans riktiga vänner gör fisljud varje gång han försöker sätta sig på några höga låtsashästar.
HIMYM är för jävla bra.
Liksom många böcker, och en del film.

Men bara folk som lever på riktigt, med allt vad det innebär, i stället för att snacka en massa skit, kan skriva på riktigt, det är min fasta övertygelse.