-Man ska inte vara för hård mot sig själv, sa en kollega till mig nyligen, strax efter att vi båda hade legat dubbelvikta över våra respektive skrivbord i ett hysteriskt skrattanfall.

Jag torkade mascara från kinderna med baksidan av handen och instämde trots att jag vid tillfället kände mig ganska klantig.

Drog mig till minnes en tennismatch som jag förlorade med de våldsamt förnedrande siffrorna 6-0, 6-0 en gång när jag var elva eller kanske tolv år.

Jag tjurade på min kammare hela dagen, så gott det går i en stökig familj om sex personer, och till sist gjorde min kärva fyrtiotalistpappa ett försök att muntra upp mig genom att säga ”egentligen säger inte 6-0, 6-0 så mycket, när det var fyrtio lika och stod och vägde i fördel nästan varje gem, och du vann en hel del bollar”.
Det uttalandet landade i min prepubertala själ, träffade innanför linjerna liksom, och dök alltså upp i tankarna nu, i runda slängar två decennier senare.

Man vinner en del bollar också, liksom.