Jag tänker ofta på en händelse som inträffade i mitt yrkesliv för några år sedan.

Jag och några kollegor hade bott på ett hotell i Luleå under en snöhärjad vinternatt, och på morgonen samlades vi i hotellobbyn i väntan på taxin som skulle ta oss till flygplatsen.
Den var några minuter, inte mer än så, försenad, men en flygkapten i sällskapet hann jaga upp sig ordentligt, så där så att han blev ond, inte bara arg.
Han skällde ut den unga taxichauffören efter noter när denne bromsade in framför dörren och hurtigt hoppade ur bilen för att hjälpa oss nomader med våra stora väskor, varvid taxichauffören som tycktes ha varit med om en frostnatt och träffat en idiot förut stannade upp mitt i en rörelse, tittade genomträngande på den tokförbannade karln och förklarade i tre snabba, enkla meningar varför han var något försenad.
Förklaringen var helt rimlig, orsaken till förseningen långt bortom en taxichaufförs kontroll och ett bevis på att han tog sitt yrke och sina ansvarsområden på allvar.
Den ilskne flygaren blev helt ställd av att inte genast få höra ursäkter och möta rädsla hos människan mitt emot, fick fram ett generat ”men lugna ned dig” och flackade nervöst med blicken medan han desperat försökte vidhålla sin stöddiga hållning.
”Lugn schällv” sa den norrländska taxichauffören just lugnt, och resten av den dagen fick jag och mina kollegor höra oavbrutet av flygkaptenen vilken skandal det var att han hade blivit så illa behandlad av den hemskt elaka norrlänningen.
-Um visst, tror jag tyvärr att jag mumlade, för att jag hade en sådan period i livet just då, men sedan dess har jag burit med mig bilden av den unge arbetaren med den raka ryggen, som en bild bland andra att hålla sig till när det blåser moraliskt snålt runt knutarna.
”Lugn schällv” tänker jag när någon som inleder ett möte med en ouppfostrad hunds ohämmade skällande plötsligt bryter ihop fullständigt och upplever sig illa behandlad eller till och med mobbad av ett svar i samma tonläge.
”Lugn schällv!”


Så här såg jag ut när jag var en mycket ung flygvärdinna och skrev mina första böcker.
Jag är väldigt glad att det är länge sedan nu.
(Foto: Fredrik Streiffert.)