Välj en sida

Ni som har följt mig ett tag känner till min vana att sortera Spotifylistor årsvis, att jag börjar året med att lägga mina favoritspår för tillfället i en egen lista, sedan fyller på i kronologisk ordning, därmed bygger en slags tidskapsel som sammanfattar olika tidsperioder och underlättar för minnet när jag söker mig tillbaka av skrivrelaterade skäl.

2021-playlisten innehåller än så länge spår från Lundells nya, Telegram (jag gillar Hela dagen lång bäst), några gamla favvos som jag har svårt att släppa taget om (Ane Bruns Springa, Lasse Tennanders Rötter och ett antal av Mozarts svulstigaste symfonier, bland annat) och, sist på blandbandet just nu, Annies song.

Jag hörde den på en begravning jag bevistade via Zoom i december, och hade den sedan i huvudet i flera dagar.

Den fyller mig med vemod, granne med både sorgen och glädjen, och kommer för alltid vara förknippad med särskilda minnesbilder, påminna mig om att livet är kort, att det är omöjligt att veta exakt hur kort.