Jag hjälper en kompis att välja kläder till en formell tillställning, och förespråkar naturligtvis en kostym.

Det är snyggt och signalerar att man inte är en obetydlig liten tjej som kan skrattas bort och talas ned till, kan med fördel kombineras med höga klackar, en färgglad, gärna glittrig och lite crazy sjal och en stram håruppsättning.

En gång när jag flög till New York för ett viktigt möte, klädd som vanligt när jag rör mig i min ensamhet, i jeans, T-shirt och sneakers, gjorde jag amatörmisstaget att lägga min kostym med tillhörande jätteurringad topp i incheckade väskan som försvann någonstans på vägen.

Flygbolaget var dock inte sämre än att de redan vid lost and found-disken på Newark ersatte mig med en bunt hundradollarsedlar (vilket vida översteg dubbla värdet på allt innehåll i min slitna armybag, inklusive pocketböcker, H&M-tröjor och Marabous apelsinkrokant), vilket var den enda anledningen till att jag samma kväll inhandlade en enormt välsittande och vid tidpunkten för mig superlyxig Calvin Klein-kostym på Macys.

Den var min trogna följeslagare på ett stort antal möten och andra tillställningar som kräver viss utseendemässig excellens sedan, tills den försvann i en flytt 2012 (tror att jag fattade ett impulsivt beslut om att jag var för tjock för den och skänkte bort den), och jag tänker fortfarande på den med värme.

Kläder kan göra mycket för en persons självbild, och påverkar i allra högsta grad hur man blir bemött av andra människor.

Värt att tänka på, när man tvekar inför prislappen på ett par riktigt schysta jeans eller en designerjacka. ”Pris och värde är två mycket olika saker” liksom.