Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att det är själviskt av människor att föda barn till världen när det är känt att den nya människan kommer att få leva med svåra handikapp/funktionsnedsättningar, och som om inte det vore att uppröra själviska människor tillräckligt tänkte jag också sno ihop en text om hur vidrigt jag tycker att det är att köpa sig ett föräldraskap.

Adoption är jättebra.
Kanske det allra bästa sättet att utöka sin familj, som alla som hyser ”barnlängtan” borde välja.
Det finns ju redan så väldigt många barn i världen som behöver en mamma och eller en pappa (eller två mammor eller två pappor, vilket det inte är något konstigt med alls eftersom samkönade par naturligtvis inte är mindre kompetenta att ta hand om barn än andra bara för att de råkar vara homosexuella), att det är långt vettigare att de som har utrymme för ett barn i sina liv tar sig an ett av dem i stället för att yngla av sig på egen hand.

Men jag kan förstå att två människor som älskar varandra vill ha ett biologiskt barn tillsammans, föra sina gener vidare och så där, det är inte så konstigt. (Konstigt blir det först när de påstår att de vill ha barn, skaffar sig ett, men sedan mest klagar över hur jobbigt det är att ha barn, lämnar bort sitt barn så mycket de kan och intresserar sig mycket lite för barnet och dess delaktighet i föräldrarnas vardag.)
Jag kan till och med förstå att en del människor ”mixtrar med sina kroppar” och vänder sig till ivf-teknik för att lyckas föröka sig, även om det kan tyckas vara en lyxvariant på I-landsprivilegium när det som sagt finns MILJARDER barn som redan existerar och behöver någon som tar hand om dem. Jag menar, om det väl blir en fix idé att klämma fram en biologisk avkomma så blir det väl, antar jag, och jag har sett den besattheten i min bekantskapskrets vid några tillfällen, förstått hur intensiv och påträngande den driften kan vara.

Men jag kan inte under några som helst omständigheter förstå människor som köper sig ett barn på det där sättet att de kontaktar en kvinna som i fattigdomens desperation säljer delar av sin kropp; sina fertila ägg. Och jag kan inte förstå hur man som normalt empatisk människa kan hyra en annan människa som surrogatmoder, som om denne vore en simpel avelsko att andrahandshyra livmodern av.
Det är ju äckligt!
Som människohandel!
Eller stryk ”som” förresten, det ÄR människohandel.

Jag har hört ganska många berättelser om sådant, om svenska män och kvinnor som för sin obehärskade barnlängtans skull reser till Ryssland, England och USA, kringgår svensk lag genom att sedan påstå att de själva har fött sina tvillingar utomlands eller blivit gravida på naturlig väg, med sin partner, betalar en summa pengar för att få tillträde till någon annans kropp, hormoner, fortplantningsorgan.
Och de första gångerna jag hörde talas om det lyssnade jag intresserat ödmjukt (om än CHOCKERAT, en enkel tjej från landet som jag är), men så småningom växte en sund skepsis fram, frågor jag ville ställa, funderingar jag hade.
De där ryska kvinnorna på det där etablerade institutet som man kan googla sig fram till om man är för gammal för att fortplanta sig på naturlig väg och kom på att man ville ha kids först i femtioårsåldern, du förstår väl att deras motiv inte är att av ren godhet hjälpa dig till din egocentrerade dröm om föräldraskapet genom att dela med sig av sina gener?
Och den där kvinnan du hittade onlajn som kunde tänka sig att inseminera sig som ett får med din makes juice mot en ekonomisk ersättning, känner du dig helt säker på att hon är lycklig och fri med en främlings foster i sin kropp, och är du lika säker på att hon inte föder ”ditt” barn med FAS?

Jag minns den där gången när en kollega berättade om en bekant som levde i kärnfamilj med flera barn och ”så gärna ville ha” ett barn till.
”Men hennes man ville inte ha fler barn, så de bestämde att hon skulle bli gravid med en kompis, en man som också levde i traditionell kärnfamilj och kunde tänka sig att bli medförälder och dela på ansvaret för ett barn till. Och det funkar ju jättebra för då behöver ju inte kvinnans man ha något med det att göra!”
Jag stod bara och gapade, förstummad.
VEM VILL GÖRA SÅ MOT ETT BARN?
”Hej och välkommen till livet, eller alltså halvt välkommen just här, hemma hos din mamma, för dina syskons pappa vill inte ha med dig att göra, men det finns en snubbe du kan gå till i stället, och försök att inte vara till för mycket besvär genom att vara en människa med behov av en normal tillvaro, jag önskar dig bara som en liten kul pryl, av helt egoistiska skäl.”
Så jävla jävla genomvidrigt!
Man vill inte att det ska vara sant.
Men det är det.

Och jag är övertygad om att många barn far illa av att en generation västerländska människor inte ser föräldraskapet som det naturliga tillstånd av självuppoffring och livsstilsförändring det är, utan tar sig an det som en hobby, något de för tillfället, ganska impulsivt, vill ”ha” eller ”uppleva”.

Kanske står det först om tjugo år helt klart att jag har rätt i det jag säger nu, med forskningsrapporter och statistik att bygga argument kring olämpligheten med köpta föräldraskap på, men jag tar mig tid att skriva ned det ändå.
Kanske kan någon som tänker naiva, oklara tankar kring att de ”bara måste ha barn” läsa det här inlägget och komma till insikt, lugna ned sig, sansa sig, inte behandla någons liv som en handelsvara.
Eller kanske kan något barn, som börjar närma sig en ålder när allting klarnar, när det blir tydligt att hens ursprung är desperation, habegär, fattigdom, läsa det här och förstå att det är inget som är fel på dig, du borde varit älskad, önskad, efterlängtad, avlad av kärleksfulla föräldrar, inte frammixtrad i konstellationer med ekonomiskt vinstintresse, med allmän likgiltighet inför din tillkomst och fortsatta levnad hos någon av de inblandade som följd.

Vuxna har ansvaret för sina barn, ska sätta deras behov främst, inte behandla dem som accessoarer eller sällskapsdjur.
Ingen ska kasta lite pengar under bordet för att få roffa åt sig någon annans avkomma, och ingen ska erbjudas att sälja sin baby som vore den en hygglig tulpanlök.

Jag förstår att det kan framstå som om jag är omodern och konservativ när jag uttrycker de här åsikterna, men det är så löjligt långt från sanningen att jag inte ens tänker bry mig om att försöka dementera det.
Ni får inga sanningsenliga men patetiska ”jag umgås med massor av regnsbågsfolk”-uttalanden eller liknande, ni får bara försöka läsa vad jag skriver, och inte hitta på något mer än det.
För frigjord och öppensinnad är en sak, känslokall och irrationellt självupptagen är något annat.