När jag blev sjuk i mina njurar för ett par år sedan började det med en lurig typ av smärta i nivå med den man har av en lättare uvi, som sedan gradvis, dag för dag, intensifierades och blev till en näst intill outhärdlig, skärande värk som sköt kraftiga impulser av illamående genom hela kroppen i tid och otid.

Jag var väl som den där grodan i det kokande vattnet, som inte förmådde reagera eftersom jag sakta men säkert vande mig vid de nya smärtnivåerna, implementerade dem i min vardag, och först när jag började drabbas av svimningsattacker på jobbet sökte jag läkarvård, insåg att jag inte hade kunnat böja mig ned för att ta upp något från golvet på närmare ett halvår, utan utvecklat en slags knyckig knäböjvariant av den enkla rörelsen istället.

Jag minns att jag låg på en akutmottagning i centrala Stockholm sent en fredagskväll när värken hade börjat skrämma mig, hopkrupen på en brits och kämpade mot kväljningarna.

Till höger om mig hörde jag en läkare tålmodigt förklara för en man som klagade över tandvärk att det var bäst att han sökte hjälp hos sin tandläkare nästkommande vardag, och till vänster om mig gjorde en annan läkare en praktdemonstration i professionell vänlighet medan en hetsig, mycket otrevlig småbarnsförälder vrålade att hennes övertrötthetsgråtande son ”inte alls hade en vanlig förkylning”.
Allt medan ambulanspersonal sprang av och an och benbrott avlöste tokiga fyllon vid den effektiva nattsjuksköterskans desk.

Till sist kom en av de överbelastade läkarna till mig, ställde några frågor, dunkade mig lite på sidan av ryggen med ena handflatan (varvid jag svor så att min konfirmation troligen upphävdes på stunden) och stack sedan en spruta i min ena skinka, skickade mig vidare till röntgen under snabb ordväxling med resten av sitt kunniga, reaktionssnabba team.

Lugnet som då infann sig i min kropp, när båren rullades ut och kaoset omkring mig sakta bleknade bort, fick mig att verkligen förstå varför den intellektuella överklassen var så förtjust i morfin förr i tiden.

I mjuka, regelbundna vågor sköljde smärtlindringen genom varje del av kroppen, fick den extrema plågan i mellangärdet som tidigare hållit hela mitt väsen i ett järngrepp att blekna, bli en knappt skönjbar liten viskning av sitt forna jag.
Musklerna, som tidigare i det närmaste krampat i ett fåfängt försök att hålla smärtan i schack slappnade av, och jag kände mig plötsligt obeskrivligt fri och lätt i kroppen.

Samma känsla, fast själslig snarare än kroppslig, kan jag få när jag läser en riktigt jävla bra text, eller hör ett fantastiskt stycke musik.
De där allt annat överskuggande mjuka vågorna liksom, som tar udden av det onda, lugnar och mildrar, suddar ut skarpa kanter.

Det hände första gången jag hörde Springsteens Radio Nowhere, och händer varje gång jag läser Boyes Tillägnan och Osårbar, eller Tranströmers text om öppna och slutna rum.
Per Anders Fogelströms Stadserie har morfineffekten (det är ju också en jävla benämning) på mig, liksom Astrid Lindgrens betraktelser i delar av Mio min Mio.

Och min högsta önskan är att någon gång ibland skriva något för någon, som kan uppleva just den där smärtlindrande effekten av mina ord och berättelser, ta till sig dem i den mest svårmodiga delen av sitt sinne.
Det är en av alla drivkrafter bakom mitt skrivande.

(Det var förresten ingen större fara med mina njurar sedan. Två operationer och några månader av stillsamma promenader och sedan var jag good to go igen. Och hela äventyret förde det positiva med sig att jag började tänka lite annorlunda på mitt liv och min tid och äntligen såg till att byta jobb, våga bli kär på riktigt, börja skriva igen och typ växa upp. Dessutom lärde jag mig något om hur fantastiskt trygg man kan känna sig i den svenska sjukvården, och vilken kompetens det finns bland alla duktiga läkare, sjuksköterskor och vårdbiträden som får kämpa mer eller mindre livet ur sig varje dag för att hinna nå fram till de verkligt sjuka och skadade bland alla hypokondriska gnällspikar. Fy fan för folk som åker till akuten med visdomständer och dagisförkylningar säger jag bara, och anhöriga som springer ned trösklarna på sjukhusens avdelningar inte för att stötta sin anhöriga utan för att jävlas med och förfölja personalen med sin okunniga kritik och sina googlediagnoser. Fy fan.)