Jag och en tjejkompis har sedan flera år tillbaka en oregelbunden och mycket barnslig vana av att screenshota och dela med oss till varandra av vad vi i vår pryda självgodhet anser vara ”pinsamma” bilder på våra medmänniskor.
(Med samma tjejkompis hade jag ett flerårigt samarbete i vilket vi återgav de värsta näthatsattackerna vi kunde hitta om varandra i sms, varvid den andra svarade med bilder på vad som skulle behöva tröstätas för att komma över det. Det florerade en del svulstiga chokladtårtor i den tråden under mina mest aktiva år som debattör, men i takt med att jag blev allt mer hårdhudad och vann allt mer insikt om klientelet som näthatar krympte tröstbehovet till en nonstop eller morotsbit, ibland ett kex.)

I all hemlighet emojiraljerar vi över Facebook- och Instagrampinsamheter (som självklart involverar flera egna fadäser), och har till och med en topplista som vi ofta använder som referenspunkter vid gradering av nya missar.

Maxar skalan sedan flera år gör en lyckligt nygravid kvinna i yttre bekantskapskretsen som utbrast i en riktig lajkraket till jag-är-på-smällen-inlägg med tillhörande magselfie, varvid den blivande faderns exfru ödmjukt gratulerade och i det offentliga kommentarfältet frågade om de hade tänkt berätta för hennes och exmannens gemensamma barn eller om hon skulle göra det.
Jobbigt läge!

Vi skrattar också våldsamt åt en amatörig selfie på vilken en medelålders kvinnas nariga hand är placerad framför mobilkamerans lins på ett sätt som gör att det ser ut som om hon står och poserar med bar, mycket rynkig överkropp, och inser självklart att vi är fruktansvärt elaka men låter intala varandra att det faktiskt hedrar oss att vi är mycket hemliga, endast interna med våra hånfullheter och dessutom främst detaljskådar ”kändisar” och folk som vi inte umgås med.

Det kunde vara värre liksom.

Som för en bekant till mig som var på en arbetsplats med högt-i-tak-humor på vilken man hade ”gjort en grej” av att hitta de mest oattraktiva paren bland bröllopsbilderna i lokaltidningen och genom en omröstning på kylskåpsdörren i fikarummet utse ”veckans värsta”.
Alla tyckte att det var jätteroligt tills en vikarie klev in på arbetsplatsen, fick syn på en av vinnarna och utbrast ”men vad kul, vem är det som känner min dotter?”

Det är vad jag kallar learning by doing vad gäller att inte vara ett svin.

När jag var 23 poserade jag för en mingelbild (SOM JAG HATAR SÅDANA) och upptäckte först senare, när bilden hade publicerats vad som kändes som överallt, att min axelbandslösa klänning hade halkat ned.
Bara lite, men tillräckligt för att tydligt visa den ena av de två rosa rundlar man brukar försöka dölja av anständighetsskäl.
Sedan dess bär jag aldrig säger aldrig axelbandslöst, utan helst kostym eller något med polokrage vid formella tillfällen.

Och som botgöring för alla elakheter jag vräker ur mig tillsammans med tjejkompisen (ej på bild här) tänkte jag bjuda på några egna ögonblick av tillkortakommanden, och visa på hur det alltid finns två sidor av allting.

 

”Ååååh kolla billiga extensionsen och illa knutna sjalen! Miss!”
Eller: ”Vilken snygg klänning, Tiger va? Och vet du att hon redaktörade den där novellsamlingboken, fylld av okända kvinnors alster, på bara tre veckor vid sidan av ett heltidsjobb, och sedan marknadsförde den av bara helsike?”

 

”Sönderblonderat hår och dålig hållning = ugly!”
Eller: ”Vad glad hon ser ut! Säkert en av de roligaste att prata med på den där tillställningen!”

 

”Vad är grejen med att hon aldrig får till det med sjalen? Och varför ser håret ut så där?”
Eller: ”Hon sprang hit på höga klackar från en kvällsföreläsning på universitetet om Foucault, efter en lång dag på jobbet, hann precis sno ihop håret i en tofs, och sjalen halkade loss under språngmarschen, hann inte rättas till när fotografen vid entrén mer eller mindre slet av henne jackan och tryckte upp henne mot väggen! Men vad roligt att hon hann delta trots sitt pressade schema!”

 

”Den här tjejen MÅSTE klippa topparna på sitt risiga hår!”
Eller: ”Det ser ut som om den här tjejen håller på att spara ut sitt hår till så långt som möjligt. Om ett år eller två kommer hon att tycka att det var värt tålamodet med allt det där frizzet.”

 

”Kolla, EvaEmma Andersson ler som en smurf!”
Eller: ”Vad roligt för EvaEmma att få hänga med en av sina idoler!” (Det är Henrik Fexeus som står bredvid mig på bilden, om ni inte har sett någon av hans shower och läst alla hans böcker borde ni göra det, NU.)

 

”Vilka tjocka lår!”
Eller: ”Vilka smala lår, med normala människors mått mätt, utanför Victoria Secrets dödssjuka catwalk-klientel. Och en SJUKT snygg skinnjacka där, som hon bär på armen vid fototillfället men kommer att ha på sig under resten av kvällen bland alla de SJUKT smala musik-och-media-människorna med anorexiaskadade överarmar. Tänk vilken underlig värld hon lever i!”

 
”Hennes huvud ser ut att vara tre gånger större än överkroppen!”
Eller: ”Hon ser verkligen ut att trivas där, bland alla kulturkoftor på Stadsteatern, och rastaflätorna passar verkligen hennes personlighet!”

Vi har alla något att vinna på att välja vad vi tänker (och säger!) om oss själva och varandra.