När man jobbar som flygvärdinna består arbetsdagens mat ofta av en folieform med en standardportion fisk, kyckling eller kött, komplett med grönsaker och någon form av kolhydratskälla.

Av matförgiftningsriskskäl bör inte hela besättningen äta samma sorts mat, och därför levereras minst två alternativ.
En oskriven men icke desto mindre existerande regel är sedan att kapten väljer före styrman, och bland kabinpersonalen ger ålder och högst grad av erfarenhet företräde till att tjingpaxa fisken, som under min tid i luften tenderade att vara mest populär.

Eftersom de allra flesta som jobbar i flygbranschen dock är fenor på det där med peopleskills och teamwork, brukar en längre period av artighetsomkringsteppande utspela sig innan samtliga kan knyckla ihop sig med benen i kors i hörnet vid toaletten och börja käka.
-Vilken vill du ha?
-Men gud, det spelar ingen roll, välj du!
-Nääää, men inte ska väl jag…
-Jag äter allt, verkligen, vilken som blir bra för mig!
-Släng fram en åt mig ba, ödet bestämmer! Jag svälter nog inte ihjäl idag heller.

Till sist brukar i alla fall var och ens preferenser krypa fram, och ibland blir alla eller ingen nöjd, men oftast avgår någon med segern medan någon annan uttråkat tuggar en potatis, håller god min och drygar ut födan med en transportskadad tappad-bakom-en-vagn-muffin.

Eftersom jag är väluppfostrad och därmed var tvungen att kalkylera med risken för petad potatis hade jag alltid frukt, nudlar och havregryn i väskan bland övernattningsprylar och impulsshoppade Londonfynd, och blev alltid väldigt glad när någon trugade på mig fisken.

Jag minns en flygning av den där sällsynta sorten när allt var ganska lugnt (det händer, oftast sent på kvällen, att samtliga passagerare vill vara ifred och sova eller laptopjobba efter serveringen, ingen svimmar eller kräks eller vill ha mer kaffe, och personalen får utrymme att catchupprata och prova varandras smink), när vi i besättningen satt och åt i vad som närmast kan liknas vid matro, och min kollega som uttryckligen hade bett att få dagens kötträtt tittade närsynt på min geggiga laxkotlett som simmade i rinnig vit sås på en bädd av potatismos.

-Var den god?
-Ja, verkligen! Hyggligt av dig att jag fick fisken, tack.
-Det är lugnt. Jag äter inte fisk sedan Estoniakatastrofen. Nästan all fisk vi äter i Sverige kommer från Östersjön, och tänk dig hur många lik den fisken har tuggat i sig.

Fisken vände sig lite, men bara lite, i min mage, och jag petade försynt i de kvarvarande resterna i folieformen, försökte se oberörd ut innan jag lät dem landa i soptunnan.

Jag tror än idag inte att kollegan avsåg att sabba min aptit med sitt uttalande, utan bara lät käften gå som den gör på de flesta av oss i sammanhang där vi känner oss trygga och familjärt avslappnade, men än idag hör jag de där orden varje gång jag lägger min favoriträtt lax på tallriken.
Kommer nog alltid att göra det, men föredrar ändå fisk fångad i havet framför odlad.


Googlesnodd faktaruta om shite man får i sig när man käkar fisk.