Jag jobbar nätter just nu. Trivs bäst med det eller tidiga morgonskiftet, försöker undvika eftermiddag/kvällsjobb.
Störs dock i mitt jobbfokus och mina bekväma lediga dagar av den där hysteriska mensvärken som alla i hela världen som tror sig veta vad de pratar om säger ”går över i trettioårsåldern”. (DET GÖR DEN INTE!)
Övermannas av kramper i mina allra heligaste kroppsdelar mest hela tiden, och mår allmänt illa, svettas mer än vanligt.
Ibuprofen och Paracetamol är min bästa vän, men jag läser bipacksedeln noga för att inte på något sätt närma mig en överdosering.
Känner mig fat and ugly, som om jag väger 200 kilo (det gör jag inte, knappt 63 faktiskt) och golvet skakar King Kong style i varje steg.
Det enda som hjälper är sushi, massor av sushi, med stora mängder inlagd ingefära, och att klä mig i bohemiskt puffiga kläder (God bless Gudrun Sjödén).
I eftermiddag ska jag lägga mig på balkongen och läsa Agneta Ekman Wrangels Hallon och torr champagne, trösta mig med tanken på att väldigt många kvinnor i världen mår så här varje månad och klarar av allt möjligt ändå, påminna mig om att jag har överlevt den här situationen med långt taskigare tajming och större diskretion tidigare, inte minst i min sköra ungdom (friidrottstävlingar, handbollsmatcher, event i PR-arbetslivet som kräver tight klänning och stort leende, flygvärdinnejobb fram och tillbaka till Las Palmas – DET är en tuff dag på jobbet! – och tentor när det enda man kan tänka på mitt i ett resonemang om globala etikfrågor och praktiskt ledarskap är att man borde gå och byta tampong…).
”Den här dagen blir nog kväll den också”, och jag biter ihop, kämpar på. Kvinnokraft i sin renaste form, tänker jag, och fnissar vid tanken på hur valfri man skulle hantera den ilande, krampande glödheta smärtan. Häshtägg feeling strong, som kidsen säger.