För några veckor sedan låg jag uthälld i en solig grässlänt i trakten av en syrén och talade med en kompis om sådant som ingen av oss direkt brukar snacka sig hes om.

-Sådana här dagar kan jag tycka att allt känns skört, sa jag.
-Hur då skört?
-Att man har det för bra, liksom, eller att man tror att man har det så här bra och något riktigt förbannat dåligt egentligen håller på att hända. Att man måste vara förberedd.
-På en mördare i buskarna eller så?
-Äh, men du hajar…
-Um…
-Är inte du rädd ibland, för att något dåligt ska hända?
-Jo… Fast då är det mest för att jag oroar mig för barnen. Att något ska hända dem eller så. Eller att jag ska bli riktigt sjuk, typ få någon äcklig cancer och inte upptäcka det förrän det är för sent för att bota den. Men du brukar ju oroa dig över ALLT.
-Ja… Men för baciller, mest, och det är ju precis som med det du säger om att bli sjuk. Det vill man ju inte bli. Och så har jag en annan grej, som mer är vad jag skulle kalla en genuin jävla skräck.
-Okej?
-Ibland, lite då och då liksom, händer det att jag får en sekunds svindel, och så tänker jag att tänk om det här inte är på riktigt. Och så tänker jag att plötsligt kanske jag vaknar. Och så står jag där, och jag bor inte alls här, och jag har ingen sambo, inga vänner, och jag har aldrig skrivit några böcker. Allt var bara en dröm, eller en illusion i någon slags feberpsykos.
-How very Matrix!
-Men allvar! Jag är rädd för det ibland! Då och då… Tänker jag att nyckeln passar nog inte i dörren, min polare som väntar på mig utanför jobbet kommer att titta oförstående på mig och säga ”vi känner inte varandra”, och jag föreställer mig att det ska bli svart en sekund och sedan är jag omringad av sjukhuspersonal som säger att jag har varit i en lång medvetslöshet efter en olycka, och egentligen är jag en femtioåttaårig backofficemedarbetare med en tax som enda vän i hela världen, och jag har för dåliga knän för att springa i trappor, och…
-Men alltså LUGN!
-Ja precis, jag kanske är LUGN också, i den där riktiga verkligheten som jag har glömt här i min lyckliga dröm.
-Du är så knepig ibland alltså.
-Jag vet. Jag tror att det är för att jag har väldigt livlig fantasi.

Vi var tysta en ganska lång stund sedan, ända tills kompisen frågade om jag läste Sofies värld när jag var liten.

-Ja, flera gånger. Och den där om den gåtfulla spegeln, också av Jostein Gaarder.
-Tyckte du att den var bra?
-Ja. Fast mest läskig.
-Förstår det.