Det har sagts om min musiksmak att den är från en annan tid.
Den har till och med anklagats för att vara ”gubbig” vid flertalet tillfällen, av flera av varandra oberoende källor.
Men jag fäster mig gärna vid vissa artister och låtar, återkommer till dem, håller fast vid dem.
Det är Dylan och Springsteen, Simon & Garfunkle, Lundell och Winnerbäck, lite Eldkvarn, Pugh och Wiehe, och inte minst de där tillfälliga förälskelserna i Carly Simon, svensk hiphop och Jimi Hendrix. (HELVETE vilken kraft det är i Hendrix’s All along the watchtower, den hjälper mig ofta framåt när jag kör fast i en text eller bara behöver rycka upp mig lite, och även om den har funnits i mitt medvetande sedan jag var mycket liten är den som ny för mig varje gång jag hör den.)
Jag gillar det mesta som kan stämplas Motown, och The Beatles. En del liiiite modernare grejor av Pink, Lady Gaga och andra balla kvinns (inte Beyoncé).
Eklektiskt, in deed.
Jag snöar också i perioder in på klassiskt på ett småborgerligt sätt, och fyller mina playlists med Bach, Mozart, Beethoven och Tjajkovskij, den hetsiga ryssen.
Det är cellodrället och klingande klaviatur, en enslig oboe och tillståndet av frid är total i min skrivlya en stund.
En kollega uppmärksammade mig nyligen på David Urwitz’s existens, och jag gillar hans texter, lyssnar en del när jag är ute och joggar.

Men just nu, i min playlist som heter 2019- Ibland bitter ibland het, lyssnar jag mest på den här progghiten, Ulf Lundells nya Tranorna kommer och en låt av Lasse Tennander som jag nyligen upptäckte. (Har lagt till Everything’s gonna be ok av Sweetbox, kanske främst av Madeleinekakeskäl, också.)

Det är en ganska lugn och avkopplad vår, på ren svenska, alltså.

På väg till textmöte och påföljande dubbelskift på riktiga jobbet, med lugnande ord i lurarna, som jag aldrig lämnar hemmet utan.