Under den improviserade roadtripen på Gotland drog vi oss ut på ön Furilden (där Håkan Nesser bor i ett mycket vackert hus).

Vi stannade vid en plats på ön (dialektalt kallad Furillen) som hade den där magiska dragningskraften övergivna arbetsplatser och andra ödsliga ställen ofta har på mig, och strövade nyfiket omkring i det övergivna kalkbrottet i vilket en ensam flagga vajade i vinden.

Det vilade ett vemod över hela området, bland rostiga transportvagnar och kvarglömda redskap, vilket tillsammans med stränga förbudsskyltar (som vi naturligtvis åtlydde) gjorde ett ödesmättat intryck på mig.

Det var som om en skugga av forna tiders arbete och minnet av många människors yrkesliv dröjde sig kvar där i något slags känslomässigt eko liksom, och upplevelsen förstärktes ytterligare av efter-säsongen-stillheten på det närliggande überdesignade hotellet med sin tomma restaurang och sina kala uteplatser som förde tankarna till Stephen Kings The Shining.