Ikväll har jag och min sambo (som jag ÄLSKAR att säga och skriva det, min SAMBO) bjudit in 8 par till kalkonmiddag, Thanksgivingstyle.

Det innebär att jag har åtagit mig mitt största matlagningsprojekt någonsin, och att säga att jag har varit extremt nervös över kalkonerna som ligger på tining i kylen sedan några dagar tillbaka är en kraftig underdrift.

Jag har aldrig övat mig i matlagningens konst eftersom jag har prioriterat annorlunda, och ingen lärde mig något om dess mysterier under min uppväxt eftersom mina föräldrar prioriterade annorlunda.

Föräldrarna bjöd ofta in vänner, ibland släkt, på större middagar, men jag kan inte minnas att det någonsin serverades något annat än köttfärslimpa eller ugnsstekt lax, ibland gädda.

Tänker att jag behöver utarbeta ett liknande ”säkert kort”, och eftersom min sambo (åh!) har det fulla ansvaret för sötpotatismoset, vanliga potatismoset, tranbärssåsen och salladen med grönkål och granatäppelkärnor kan jag koncentrera mig helt på att gnida in den döda fågeln med citron och soja, proppa den full med äppelbitar och katrinplommon och övervaka den medan den antar gyllenbrun färg i ugnen. (Det ska ta 40 minuter per kilo enligt Google.)

Intalar mig att ingenting kommer att gå fel, men har ändå pizzerians nummer förberett i mobilen och tänker att det inte är någon katastrof om gästerna får hålla till godo med Capricciosa och Hawaii. Man ska vara glad att man har mat på bordet liksom.

(Förresten lärde jag mig en, mycket viktig grej av min familjs tillställningar som involverade mat: Man ska alltid tillaga för stora volymer. Det ska finnas tillräckligt mycket mat för att man ska kunna tjata på alla att ta om fler gånger än de egentligen vill, och det ska ändå bli rester för minst två dagar kvar. Tomma fat vid kvällens slut är inte en komplimang utan en skam för det snåla värdparet.)


Wish me luck…