Jag har fler ess i rockärmen vad gäller att skoja till vardagen lite.

Mördarleken för vuxna till exempel.

Den spelas inom ett slutet, gärna större sällskap som håller på att lära känna varandra, till exempel ett nyligt sammansatt idrottslag eller liknande.
Man inleder med att skriva sitt namn på en liten lapp, och sedan blandas alla lapparna samman och alla drar varsin lapp.
Sedan måste man i största hemlighet ”ha ihjäl” den vars namn man har fått sig tilldelat genom att se till att man blir ensam utom hör- och synhåll från alla andra med sitt offer, och då säger man helt enkelt ”pang”, får överta den i leken därmed avlidnes lapp.
Om någon var listig nog att smyga efter de två och blev vittne till ”mordet”, då ”dör” både mördaren och offret, och spanaren får överta båda personernas lappar.

Det är en jättekul lek!

Man blir galet paranoid, lite extra sällskaplig och engagerad i gruppens konstellationer, lär känna varandra snabbt. (För det är ju taktik att i största vänskaplighet umgås på tu man hand med någon eller några utan dramatik innan man går efter sitt offer, och det kan vara väl värt att hitta en bundsförvant för att få reda på om/när denne är ute ur leken.)

Man måste samla gruppen då och då, och göra en anonym räkning av hur många som fortfarande är aktiva, och till sist står någon som ensam vinnare, har visat prov på list och kamratlighet, uppenbarligen varit antingen mycket populär att umgås med på tu man hand eller bra på att hålla ihop större grupperingar.

En annan kul grej att använda på sådana där torra konferenser när alla leker lejm ”lära-känna-varandra-lekar” och man vill steppa upp gejmet lite är Gisslanleken.

Man förklarar för gruppen att man nu ska dela in sig i två lag, och en ur ena laget ska lämna rummet för att strax senare få återvända med ögonbindel, och då gissa vem i andra laget som har valts ut och placerats mitt i rummet.
Gissaren får (på 5-poängsnivån) med hjälp av en lagkamrat känna på den hemliga personens hår och ställa två frågor av typen ”har hen barn” eller ”hejar hen på Djurgården” till någon annan än den vars identitet ska listas ut.

Om man inte kommer på rätt svar får man på 3-poängsnivån känna på personens händer och ställa två frågor till, och på 1-poängsnivån känna på personens ansikte.
Det hela är oftast mycket lätt, och när laget har fått sina poäng så att motståndarlagets tävlande kan lämna rummet, ÄNDRAS REGLERNA!
Allt för att ha roligt på personen som nu har lämnat rummets bekostnad.
Man väljer ut en ny person att ”identifiera”, och när gissaren sedan ställer frågor om personen svarar man inte sanningsenligt utan tvärtom med påhittade, förvirrade faktauppgifter, och även om hen säger rätt namn genast påstår man att det är fel.
Man skrattar vänligt (hehe) och försöker trösta den förblindade med ord om att det faktiskt är jättesvårt, och säkert kommer hen att klara det på 1-poängsnivån i alla fall.
Men DÅ!
Medhjälparen som ledsagar den tävlande lägger hens hand på den ännu oidentifierade kompisens ansikte och säger ”känn försiktigt”, samtidigt som hen pressar in den tävlandes pekfinger i en tomat och den oidentifierade slänger sig på golvet och spelar ut hela dramaregistret vad gäller smärtvrål och att hålla sig för ögat.
Det är viktigt att publiken i sammanhanget spelar med och skyndar fram till den ”skadade” med förskräckta utrop, och att man håller det här dramat vid liv så länge man orkar hålla sin lagkamrat i total chock.

Jättekul, för den lurade också, så småningom.

  
Den här Ikea-boxen med mina jongleringsprylar kallas i bekantskapskretsen för min ”trickslåda”, och jag har inte haft tid att leka med den på ett tag eftersom jag har jobbat och textat mycket, men tänkte återuppta kontakten med den i eftermiddag.
Lek är viktigt för att palla med allvaret!

  
En tomat.
Världens äckligaste grej att äta om den inte är sönderjoxad i en köttfärssås eller på en pizza, om ni frågar mig.