Jag kom nyligen att tänka på donationsregistret, där var och en kan anmäla hur man vill ha det om man någon gång skulle avlida på ett sätt som gör det möjligt för ens organ att leva vidare i någon annans kropp.

Jag, som är den kristna typen och tror att själen har evigt liv (men ändå inte tänker bli präst) strävar medelst en hälsosam livsstil mot ett så långt och friskt leverne på jorden som möjligt, och uppmuntrar därmed alla sorters sjukvård och forskning som förmår förlänga människornas tid med varandra här och nu.

Därför kan jag tänka mig att donera organ till någon behövande den dag (förhoppningsvis någon gång långt över nittioårsstrecket) jag så att säga kilar vidare.

Det känns självklart eftersom jag tacksamt skulle ta emot ett organ från någon annan om jag eller en nära anhörig var sjuk och behövde ett, och eftersom det är ett absolut ofrånkomligt faktum att jag inte kommer att behöva mitt köttsliga hjärta när det har slutat att slå för mig, personligen.

I samband med att jag registrerade mig som donator ville jag dock kolla upp två saker i ämnet som jag ”hade hört” och fann lite oroande.

Kan därför berätta för er bloggläsare (som också borde anmäla era uttryckliga ja eller nej till donationsregistret för att skingra framtida tvivel) att:

-Kroppen sargas inte.
Den hanteras minst lika värdigt som andra avlidna kroppar inom sjukvården, och efter att organen har tagits till vara är det inte synligt att något mer än just själen har lämnat kroppen.

-Organen kommer inte att ruttna i kylskåpet på något labb.
Listan över individer vars enda önskan är nya njurar, hjärtan eller lungor är lång, och de organ som används i forskning bidrar till stora forskningsframsteg som på sikt räddar enorma mängder liv.

Jag tycker att man ska se med stor tillförsikt på livet och mänskligheten, och ha hälsosam respekt för döden, och därför finns jag numera listad som en ja-sägare HÄR.