När jag var i tonåren fick jag tre afrikanska träapor i present av mina föräldrar, och de har haft en framträdande plats i alla mina hem sedan dess.

  
Jag ser dem varje dag, och ibland när jag skriver eller bara grubblar plockar jag upp dem och fingrar på dem, byter plats mellan den som inte hör, den som inte ser och den som inget säger.

Beslutar mig sedan alltid för att det är min plikt att både se och höra, min skyldighet att komma ihåg vad jag tänker och upplever för att kunna använda det i mitt skrivande så småningom, men bara ibland för att jag måste göra min röst hörd genast.

Ibland låter jag överläppen hålla ihop med underläppen ett tag, således, och inväntar att eventuella problem i min direkta omgivning ska så att säga ta hand om sig själva.
Det är något jag har lärt mig av ålder och erfarenhet, och som det alltid ligger moraliska resonemang bakom.
Och jag kan alltid hitta andra samtalsämnen.

Snygga kläder till exempel.