Under den senaste veckan har jag tillbringat ganska mycket tid i tevesoffan, och bland annat fnissat mig genom tredje säsongen av Sommaren med släkten, ett banalt komedidrama som lyckas med konststycket att vara roligt och klyschigt förutsägbart på samma gång. Ljuvlig avkoppling.

Jag tycker väldigt mycket om Rakel Wärmländer och Anki Lidén som skådespelare, men i just det här dramat tycker jag att de bevisar tesen ”man blir som man umgås”, som tydligen är applicerbar till och med på professionella skådespelare.

Jag har sedan tidigare observerat att både Krister Henriksson och Christine Meltzer tenderar att gapa sig genom sina roller, levererar sina repliker och sedan låter hakan falla ned, står med öppen mun och glor tomt i mer eller mindre varje scen, och plötsligt gör motspelarna i serien precis likadant.

Möjligen är det en olat som skådespelare skaffar sig efter att ha deltagit i seriösa kurser hos kunniga röstcoacher som förespråkar vikten av att slappna av i käkarna och använda magstödet, men jag tycker ändå att det mest ser förbannat dumt ut.