Som en löpeld har prästaryktet dundrat fram genom bekantskapskretsen och nått utkanter jag knappt visste existerade, och idag har jag nyheter till er allihop.

NEJ, jag tänker inte börja studera teologi, trots att jag fortfarande kan se det som meningsfullt, och prästyrket som en lämplig tillvaro för mig.

Jag har för mycket annat going on, och dessutom en talang bland andra vad gäller att skilja på verklighet och drömska planer.

Jag jobbar med folk och flygplan, med kulturarv och texter och med dramatiska hittepåböcker för unga människor, och att plötsligt plantera röven i skolbänken inför predikstolen vore en helomvändning som vore smått ohanterlig i vardagen eftersom jag verkligen trivs med min nuvarande röra och har uppnått den aktningsvärda åldern av 33 år.

Däremot har några av invändningarna jag har mött från utomstående bloggläsare förvånat mig, och jag tänkte lista och bemöta dem här.

1. ”Men du svär ju hela tiden.”
Ja, det gör jag. Eller ibland i alla fall, vid valda tillfällen.
Kraftuttryck är en del av mitt språk och därmed min personlighet som inte påverkar min relation till Gud på ett negativt sätt.
Tvärtom, jag tror att det är en av mina styrkor som människa att jag förmår räta på ryggen och tala ur skägget med allt vad det innebär, och att det är någonting som fyller mitt liv med mening, för mig själv och andra.
För mig handlar kristendom om vad man gör snarare än hur man pratar, och jag ser det som långt viktigare att jag behandlar mina medmänniskor rättvist och ödmjukt än att jag undviker att vråla ”men vad i helvete” då och då, även om jag naturligtvis inte gör det sistnämnda så att säga på första parkett i det man kallar Guds hus.

2. ”Men vad säger din man?”
Ovanstående uttrycktes med viss sensationslysten förskräckelse, och jag blev stum några sekunder.
För det första är vi inte gifta. (Än?)
Vi lever i synd, som korkade och gammalmodigt trångsynta människor kanske uttrycker det, men i ett kärleksfullt samboskap med långsiktiga planer som vi väljer att definiera det, och jag berättade att jag hade sökt första steget mot prästutbildningen först när jag hade fått antagningsbeskedet, strax innan jag ”gick ut med det” på bloggen.
Och han gjorde som han gör mest hela tiden eftersom han älskar mig (GUD vet varför!), det vill säga stöttade mig och sa att han var glad för min skull, tillade att han trodde att jag skulle bli en bra präst.

3. ”Alltså… Varför?”
Intressant och relevant fråga, tack!
Det började egentligen med att jag upptäckte viss talang för att möta människor i kris och sorg. Det låter ju helt fel att säga att jag ”gillar” att göra det, eftersom det naturligtvis är bäst om människor slipper uppleva kris och sorg, men så här då: jag upplever stor tillfredsstälellse av att hjälpa andra människor att se en mening med livet, ett ljus i mörkret.
Det involverar extremt sällan (nästan aldrig) direkt snack om Gud och högre makter, utan snarare att man försöker rikta blicken mot det gudomliga som finns i verkligheten, och acceptera den ”ondska” som finns i världen som något man själv inte vill bidra till eller göra etter värre som man säger på småländska.
Gud finns i människan, om ni frågar mig, och det krävs inga hysteriska bönemöten eller ens någon tukt och förmaning för att hitta paradiset där man är. Det räcker med att försöka behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad, passa sig för att bli trampad på och stå upp för det man tycker är rätt.
Därför, övervägde jag att bli präst.
För att hjälpa människor som behöver någon form av gud, och för att det skulle kännas meningsfullt att förespråka godhet, uppriktighet, styrka och glädje i stället för girighet, avundsjuka och skadeglädje (vilket jag anser vara några av de allra värsta synderna).
Av samma skäl är jag socialist, och av samma skäl undviker jag i det längsta att sjunka till antagonistens nivå när någon beter sig illa mot mig.
FÖR ATT JAG VET BÄTTRE OCH DÄRFÖR STRÄVAR EFTER ATT GÖRA BÄTTRE, I DEN MÅN JAG KAN, är nog mitt bästa svar på frågan, således.

4. ”Man måste nog ha en tro då…”
Eh… DUH?
Bara för att jag inte springer omkring i frireligiösa långkjolar och viftar med pekpinnar angående andras sexliv innebär det inte att jag är en hedning.
Min tro är, som jag tidigare har berättat på bloggen, något mycket privat, och det anser jag att allas relation till gud och annan andlighet äger rätten att vara. Det innebär inte att min tro är mindre eller sämre än att den kan hålla för ett helt yrkesliv. (Eller kanske till och med karriär? Jag vet faktiskt inte riktigt hur det funkar i Gudbusinessen. Man kanske kan avancera till kyrkoherde eller big boss biskop efter några år? Tjäna lite mer pengar till kollekt och SUV? Kompa ut tidigt i veckorna efter söndagstjänstgöring och hämta sina oäktingar tidigt på fritids?)

5. ”När du säger det så känns det faktiskt som om du, om någon av alla jag känner, är den som skulle passa perfekt till det!”
TACK!!

6. ”Nej fy fan, hur kan du! Kyrkan som bara stjäl och bedrar!”
Nja.
Kyrkan, i betydelsen religion, har stulit, förtryckt och bedragit i många generationer i alla delar av världen, men det är andra tider nu. Dina och mina tider.
Vi bestämmer hur vi vill ha det omkring oss, både vad gäller politik, religion och hemmiljö.
Vi väljer vilka kuddar vi vill ha i soffan hemma och vilken ton vi vill använda när vi talar till varandra på jobbet.
En präst är en präst är en präst, som jobbar i kyrkan och följer sin moraliska kompass utöver kyrkans riktlinjer.
Många församlingar jag känner till gör enorma insatser för socialt utsatta, ensamma och vilsna.
Stjäla och bedra kan du göra själv, din fördomsfulla jävel!