Nan Inger Östman, en mycket framgångsrik men ofta nedvärderad författare som avled 2015 och under hela sitt yrkesliv hade ett riktigt jobb vid sidan av skrivandet, sa en gång i en intervju att ”det behövs inte mer än två timmar om dagen om man gnor på, då blir det någonting”.
Jag håller med.

Jag har provat att skriva på heltid, liksom helt fokusera på mina textade tankar, och det är verkligen inget vidare.

För mig funkar det bättre med en konstnärlig verksamhet av månskensbondekaraktär, så att jag inte alldeles svävar iväg i det blå (och då snackar jag verkligen the riktiga blues, som äter sig in i ens själ med anledning av allmänna utanförskapskänslor, den stora sorgen av att inte vara behövd, på riktigt) och tappar kontakten med omvärlden.

Numera har jag oftast skrivit minst två eller tre timmar på morgonen när jag går till jobbet klockan 05.30, och sedan fortsätter jag en stund när jag kommer hem på eftermiddagen och är full av inspiration.

Gnor man på så blir det någonting!


(Och snaaaart snart är tredje Tebbeboken klar, jag ska bara…)